Missionär i teckenspråk

I Nepal händer det fortfarande att döva barn göms undan, eftersom föräldrarna skäms för dem. De tror att döva har dålig karma och straffas för någon synd som de har begått i ett tidigare liv. Därför måste barnen lära sig att lyda och vara ordentliga, så att de kan få det bättre i nästa liv.
– Annars kanske de återföds som ormar, säger Birgitta Ozolins och visar med två fingrar det svenska tecknet för en orms kluvna tunga.
Och med höger hand och arm gestaltar hon sedan något som ser ut som en orm som reser sig, precis som när man spelar flöjt och ormen kommer upp ur en korg. Det är orm på nepalesiskt teckenspråk.
Orm på kenyanskt teckenspråk visas på ett tredje sätt: högra handens pek- och långfinger som hugger mot vänster underarm.
Inuiterna har många olika ord för snö. Det är rimligt, eftersom snö hör till den grönländska vardagen. Svenska språket har också flera varianter: snö, kramsnö, blötsnö, kornig snö, pudersnö.
Språket hör ihop med kulturen. Av nödvändighet behöver alltså varje kultur sitt eget språk. Det gäller förstås även teckenspråk.
– Vad har till exempel en kenyan för nytta av alla dessa snöord, eller av att kunna våra svenska tecken för midsommar och skidåkning? frågar sig Birgitta Ozolins, en av Sveriges få missionärer i teckenspråk.
I dag är hon verksam som lärare i teckenspråk vid Östervångsskolan, en skola för döva barn i Lund. På 1980- och 1990-talen arbetade hon i Kenya och Nepal för att skapa officiella nationella teckenspråk. Projekten stöddes av Sida genom den svenska handikapprörelsens biståndssekretariat Shia.
Birgitta Ozolins är själv döv och vi kommunicerar via teckenspråkstolken Pia Wendel.

För 30 år sedan var Nepal ett stängt land som inte tog emot turister. Makthavarna var rädda för att utlänningar skulle störa deras kultur.
De som reser dit i dag kommer till ett vackert men fattigt land, där 60 procent av landets närmare 28 miljoner invånare är analfabeter.
Det finns fler analfabeter bland kvinnorna.
Ännu mer sällsynt är det att döva kan läsa och skriva. I dag går runt tusen döva barn i skolan. Men när Birgitta Ozolins och hennes man Uldis besökte Nepal för första gången 1991, gick nästan inga döva barn alls i skolan.
– På den tiden var skolan bara till för hörande män. Flickor skulle föda barn och lära sig att laga mat, förklarar Birgitta Ozolins.
Uldis och Birgitta Ozolins var med bland de pionjärer som sökte upp döva barn ute i byarna för att bjuda in dem till undervisning i teckenspråk. Tecknet för undervisningen var fyra fingrar upp, pekfingret ned. Det betyder att det saknas ett sinne – hörseln.
– Först utbildade vi teckenspråkslärare.
Vi valde ut några döva vuxna som gått ut skolan, och efter utbildningen skickade vi ut dem i fält. Det skedde inom ramen för ett program som innebär att hela byar deltar i rehabiliteringen av människor med funktionshinder.
De döva barnen hade först inga skolbyggnader, utan satt på marken och tränade teckenspråk och handalfabetet.
Sedan dess har det byggts några skolor för döva barn, bland annat med stöd från Storbritannien. Och Nepalkommittén inom Dövföreningen i Lund har bistått med lön för en döv lärare som undervisar 23 döva elever i en byskola i Baglung.
– I Kenya har döva det lite bättre än i Nepal, berättar Birgitta Ozolins. Där går jämförelsevis fler döva barn i skola.
Kenya har ungefär 35 miljoner invånare.
Av dem är cirka 500?000 döva. Få går vidare till gymnasium och högre utbildning. Betydligt fler döva än hörande blir arbetslösa eller hankar sig fram på ströjobb.
De flesta använder antingen kenyanskt teckenspråk eller amerikanskt teckenspråk, eftersom det har funnits många amerikanska missionärer i Kenya. Därför har det amerikanska teckenspråket hög status bland döva kenyaner, och det anses bland många vara finare, eftersom det kommer från ett i-land.
Birgitta och Uldis Ozolins hade var sin uppgift i Kenya: Birgitta skulle höja statusen på det kenyanska teckenspråket och Uldis var administrativ rådgivare till det kenyanska dövförbundet.
Ofta fick de höra: ”Vi har inget teckenspråk. Kan vi inte få lära oss ert teckenspråk?”
– De tyckte att deras eget teckenspråk var fult och tyckte att det var konstigt att jag som vit ville lära mig det. Men jag förklarade för dem att de inte skulle ha någon glädje av att kunna våra tecken, säger Birgitta Ozolins.

Birgitta ozolins får ibland frågan om varför hon kan förstå nepalesiskt och kenyanskt teckenspråk. Men för henne är det inte konstigare än att hörande också kan göra sig förstådda med gester och miner och så småningom lära sig ett annat språk.
–?Döva talar visserligen olika teckenspråk
i olika länder och kulturer. Men vi döva kan, oavsett modersmål, åtminstone föra en ytlig konversation och förstå varandra om vi berättar om vår familj eller om hur vi bor.
–?Dessutom har vi döva lätt för att lära oss ett visuellt språk.
Det underlättar förstås också att vara nyfiken, som Birgitta Ozolins. Hon drog sig aldrig för att upprepa en fråga och be människor att handgripligen visa vad de menade. Hon minns särskilt ett tecken i Nepal:
–?En man höll ihop fingrarna på höger hand och plockade i vänsterhanden. ”Jag förstår inte”, sade jag flera gånger, och till slut tog han med mig till ett tempel.
Där visade mannen att man tar färgat ris ur små kar med höger hand och offrar det till Buddha.
–?Det betydde alltså ’att be’!

Birgitta ozolins lärde sig tecken efter tecken, både i Nepal och i Kenya. Mödan hade ett vidare syfte: att skapa ordböcker för ländernas döva. Tillsammans med tolkar, lingvister och döva vuxna som kunde teckenspråket reste hon runt på landsbygden i Kenya och Nepal.
I byarna samlade och dokumenterade de ord och tecken. De fick även med flera dialektala varianter av samma ord.
Böckerna trycks och används fortfarande. Kanske skulle de behöva utvecklas, men det saknas pengar. Ändå går arbetet vidare i Birgitta Ozolins anda. I Kenya fortsätter man att undervisa döva i kenyanskt teckenspråk och att utbilda tolkar. Prestigekampen mellan det kenyanska teckenspråket och det amerikanska har minskat något, tack vare att lingvister vid universitetet i Nairobi fortsätter arbetet med att höja statusen för det kenyanska teckenspråket. I dag används det till och med i domstolstolkning.
I Nepal finns det numera en nationalkommitté för nepalesiskt teckenspråk som samlar och godkänner nya tecken. I dag finns det cirka 2200 sådana.
På svenskt teckenspråk visar tecknet för skola en person som läser en bok. Det nepalesiska tecknet är likadant. Men kenyanskt teckenspråk har två synonymer: en som sitter still med armarna i kors och en som skriver på tavlan.
Det tycker Birgitta Ozolins väl illustrerar hur vi ser på skolan, och hur nära kultur och teckenspråk hänger samman.