Minimalism på gammal miniräknare
Programmeringsspråk är sällan vackra. Ordförrådet är förfärande begränsat och grammatiken ytterst fantasilös. I de allra flesta fall ser det som är skrivet fult, tråkigt och obegripligt ut.
Trots det är rubriken på Ola Wikanders artikel i detta nummer Maskinspråkens skönhet. Och jag förstår precis vad han menar.
Jag var 14 år gammal när jag stiftade bekantskap med mitt första programmeringsspråk. Det var på det som då kallades fritt valt arbete och jag lärde mig programmera en miniräknare. Året var 1979 och apparaten hette Texas instruments TI-58.
Det gick förstås att lösa matteproblem med den. Men det gick också att bygga små enkla spel. Miniräknaren kunde användas som tärning, eller som en extremt enkel simulator för en månlandare.
Här kan vi verkligen tala om begränsat ordförråd och simpel grammatik. Uttrycksformerna var därefter. Det vackra låg i arbetet med att konstruera dem. Och vid läsningen av andras texter låg skönheten i att se deras smarta lösningar. Tänk att det med så små medel gick att skapa något så stort.
Minimalismen är inte skön i sig, men kan tvinga fram stordåd. Och det oavsett om tvånget stavas Twitter, haiku eller TI-58.