Massan får felen att bli rätt

För femton år sedan skrev jag en indignerad artikel i Svenska Dagbladet om språkliga fel. En beskäftig historia där jag raljerade med en massa språkpolisexempel. Jag tog jag mig för pannan – som man gör i den typen av artiklar – och undrade om det är så vi kommer att skriva framledes.

Vilken miss! Jag har svårt att finna ord för att beskriva med vilken glädje som tidningens läsare kastade sig över mig. Det heter ju framdeles! Jag krälade i stoftet. Tills jag fick nya trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) i min hand, och slog upp: ”fram|ledes adv. • framdeles”. Det felaktiga hade blivit så vanligt att det slut blev rätt. Och jag var en av många som hade bidragit till detta.

Fel och fel! Enligt Språktidningens krönikör, språkvetaren Catharina Grünbaum, hette det framledes från början, i fornsvenskan. Men framledes slogs ut av framdeles, som är en lätt ombildning av ordet, på samma sätt som alledes en gång konkurrerades ut av alldeles.  

Att framledes kom tillbaka beror förstås på att alla ord ständigt prövas i verkligheten. Så godtog till exempel svenskarna aldrig den korrekta stavningen av pistasch. Många trodde att ordet ursprungligen kom från franskan, varför det borde stavas pistage. Att det egentligen är fornpersiska brydde sig ingen om. Därför tvingades SAOL-redaktionen till slut att hissa vit flagg även där och ta in pistage i den trettonde upplagan.

– Det är sådant man måste acceptera. Det går inte att hindra pistage när nästan alla skriver så. Det vore dumt att ens försöka, säger Sture Berg, biträdande redaktör på SAOL-redaktionen.

Lennart Lundquist, frilansjournalist.