Marianovic: Språkbytaren

I romanen Sista kulan sparar jag åt grannen finns inget i språket som ens antyder att författaren Fausta Marianovics modersmål inte är svenska.

I boken berättar hon om tre koncentrerade månader i krigets, massmordens, våldtäkternas och förnedringens Bosnien. Flykten från ödeläggelsen och den akuta livsfaran var över när hon i oktober 1992 kom till Ystad med färja från Polen.

- Att det blev Sverige var en slump. Båten hade lika gärna kunnat gå till Italien eller Kina. Flyktingångesten har ingen språklig dimension. Den handlar bara om överlevnad, om mat och tak över huvudet, säger hon vid sitt köksbord i Umeå.

När hon efter ett år fick uppehållstillstånd i landet kunde hennes två söner, men inte hon, hjälplig svenska. Till skillnad från dem talar hon fortfarande med en lätt brytning.

I Fausta Marianovics öron var det främmande språket länge böljande ljudslingor i diskanten, där starka betoningar hackade sönder flödet.

- Människor från Bosnien morrar entonigt djupt nerifrån från lungorna. Svenskarna pratade högt upp i halsen, som om de hade frossa. Jag tänkte att det nog var kylan som gjorde det omöjligt att andas djupt ner i lungorna.

I Bosnien hade Fausta varit väletablerad författare och kulturjournalist. Sin sjuksköterskeutbildning hade hon aldrig använt sig av. I Sverige var hon invandrarkvinna utan språk och utan möjlighet att visa vem hon var.

- För mig har språket alltid varit den absolut starkaste delen av min identitet. I Sverige skulle jag inte längre kunna vara en skrivande människa. Jag var stum och tom. Människor omkring mig sade att allt skulle bli lättare om jag lärde mig lite svenska. Men jag ville inte, orkade inte, hade så mycket att bearbeta från kriget. Det räckte att jag visste vad extrapris och rea betydde. Jag längtade efter att arbeta - inte med språk och skrivande - men kanske inom vården. Jag kunde ju engelska.

Den här tröstlösa tiden kallar Fausta Marianovic förnekelsefasen. När hon fick arbete som undersköterska avlöstes den av nästa fas: acceptans av den nya situationen.

För att få svensk sjuksköterskelegitimation var hon helt enkelt tvungen att lära sig svenska.

- Plötsligt befann jag mig på en upptäcktsresa, full av blixtrande glädjeögonblick och aha-upplevelser. Svenskan var som Ikea, lätt att sätta ihop och dra isär: silverpilsträd, invandrarverk, språknyanser. De tystlåtna svenskarna ville uttrycka så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Serbokroatiska är mer som en översmyckad julgran.

Hon ger ett exempel: Kasno proljece, u stopu praceno vec prevrucim ljetom, bremenitim toplim juznim vjetrovima blir ordagrant översatt: 'En sen vår, i fotspår följd av den redan solgassande, varma och sydvindbärande sommaren'. Så varken skriver eller pratar någon i Sverige. I det här landet gäller i stället den korthuggna exaktheten.

Andra saker blev hon mest förbryllad över, som detta att man kunde säga så glad jag blir, utan att se det minsta glad ut.

Svenskarnas förtrogenhet med naturen gav henne ord för fenomen som nysnö, snörök och stenskravel - sprängsten.

I stället för att som förut beställa serbokroatiska tidskrifter på biblioteket sökte hon sig nu till svenskspråkig litteratur. När hon vetgirigt bredde ut dagstidningen på köksbordet omgav hon sig med ordböcker och synonymlexikon.

- Om jag kan översätta ett ord, men inte vet hur det luktar och smakar missar jag 95 procent av valören. Bakom varje ord finns en erfarenhet - individuell och kollektiv. När vi till exempel fick sjunga Flickan i Havanna, på sfi, så skämdes jag inför mina söner. Sången handlade ju om prostitution! Däremot hade jag utan problem kunnat gå omkring på stan och säga ka. Ordet ingav mig ingen känsla.

Nästa fas kallar Fausta tvåspråkighetskrisen.

När hon handlade ertappade hon sig med att ha matvarornas svenska namn i huvudet. Hon ersatte dem genast med de serbokroatiska, men så fort hon slappnade av kom vetemjöl, smör och bröd tillbaka.

På nätterna vaknade hon kallsvettig av att ha drömt om bosniska släktingar som talade svenska.

- Det var som om det inom mig bodde två människor. Vem var jag? Jag var rädd för att dö, bli en annan, om svenskan skulle ta över.

Svenskan tog verkligen över, men hon varken dog eller blev någon annan. Tvärtom kunde hon genom språket visa vem hon var. Efter sex år i Sverige började hon så skriva på det som så småningom skulle bli hennes debutroman.

- När jag skrev på svenska slapp jag visa hur duktig jag var på komplicerade meningsbyggnader, fulla av bisatser. Det var så enkelt och roligt - bara att berätta rakt på!

De mer reflekterande partierna var mer komplicerade. För att hitta de rätta orden slog Fausta i synonymordböcker, googlade, läste, samtalade och kände efter hur orden lade sig i hennes egen mun. Efter varje ändring i manuset lyssnade hon uppmärksamt som en pianostämmare på den nya tonen. Till sist var ordets eller meningens klang helt ren, och hon en erfarenhet rikare.

För Fausta Marianovic är det självklart att en människa som är i färd med att göra ett främmande språk till sitt samtidigt tillägnar sig den kultur och den kollektiva erfarenhetsvärld som språket talas i.

- Det var under arbetet med boken som svenskan blev mitt förstaspråk, säger hon. Jag tror att man skulle kunna göra en matematisk ekvation av hur min hjärna fungerar. I samma grad som min svenska har förbättrats, har min serbokroatiska försämrats. Jag avundas dem som har plats för två likvärdiga språk.

Förutom sitt modersmål och svenska behärskar hon ryska och engelska. Hon föreställer sig att de olika språken finns i var sin del av hjärnan och att en trafikpolis bestämmer vilket av språken som ska ha företräde. Ibland kör det ihop sig.

- Jag kan öppna munnen för att säga något på ryska - och det kommer ut engelska. I hjärnan vet jag precis vad jag ska säga, men i tungan blir det fel. Det är obegripligt och skrämmande.

- Förresten hände det nyligen att jag småpratade med en kollega som plötsligt började le så konstigt. Jag pratade på tills hon undrade om jag inte hörde att jag talade serbokroatiska.

Men även om hjärnan ibland spelar henne språkliga spratt, har hon inte längre problem med sin identitet.

- Det är först när man mister något som man blir medveten om vikten av det förlorade, säger hon. Är man säker i sin identitet tänker man inte på den. Svenska är mitt första språk, därför är jag mest svensk.