Kreegah bundolo!

Som grabb var jag övertygad om att det någonstans i Afrika levde människoapor som talade detta språk och firade den ceremoniella dansfesten Dum-Dum i månskenet.

Flera generationer av läsare blev genom Edgar Rice Burroughs och serie­tecknarnas försorg bekanta med mangani­ (man-gani), som de stora aporna och deras språk kallades.

”Tror man inte på berättelsen, måste man åtminstone hålla med mig om att den är otroligt intressant och spännande”,­ skrev han.

Alltihop började en natt i Chicago år 1911. Edgar Rice Burroughs låg sömnlös och fantiserade om ärftlighetens betydelse för en människas utveckling och framgång. Skulle ett barn som växt upp bland människoapor helt och hållet bli som dem, ifråga om beteende och tankevärld eller skulle barnet på grund av medfödda egenskaper höja sig över det vilda urtillståndet? Gick det över huvud taget att tänka och kommunicera på ett språk, när man växt upp som människo­apa? Idén till en sällsam berättelse började ta form.

År 1912 publicerades Tarzan of the apes i ett nummer av en äventyrstidning och blev en omedelbar succé. Snart följde The return of Tarzan. Ett par år senare utkom den första berättelsen om Tarzan i bokform, och 1918 var det dags för honom att dunka sig för bröstet på filmduken.

Radioprogram, tuggummi, baddräkter, sällskapsspel, bröd, kaffe, bensin och mycket annat producerades under de kommande decennierna med det registrerade varumärket Tarzan som gemensam nämnare. Vid sin bortgång 1950 hade Burroughs hunnit skriva 91 äventyrsromaner, varav 26 om Tarzan, som översatts till dussintals språk.

Inför hundraårsjubiléet 2012 plockade jag fram några av mina väl tummade gamla böcker, tidningar och seriealbum om Tarzan. Jag insåg snart att det fanns åtskilligt att fundera över beträffande det numera ganska bortglömda språk som Burroughs konstruerade. Språket återspeglar inte bara de stora apornas förmodade världsbild, utan i lika hög grad den som Burroughs och många i hans samtid hade. I böcker, serier och filmer av äldre datum ger detta en bismak av rasism, med tanke på att afrikanerna framställs som närmast djuriska, men ifråga om sitt språk framstår mangani däremot nästan som mänskliga.

Både i Burroughs Tarzanböcker och i serierna kryddas framställningen av manganiord som ger en känsla av autenticitet. Om Numa – hanlejonet – får man till exempel veta att ”när han närmade sig den plats där han skulle lägga sig på lur för att fånga Bara – hjorten –, Horta – vildsvinet – eller något annat läckert byte, var han tyst.”

Burroughs var emellertid inte den förste­ som föreställt sig att människoapor hade ett talat språk. Redan Linné hade skrivit att orangutangerna ”hafwa sitt egit tungomål, det de uttala med et wäsande i halsen”. Och både i Ostindien­ och i Västafrika sades det att apor egentligen kunde tala men höll tyst för att slippa bli satta i arbete! Riktigt så långt gick inte den amerikanske amatörforskaren Richard Lynch Garner i sina slutsatser efter att på 1890-talet ha studerat vilda schimpanser och gorillor i Gabon, men han kom fram till att de hade en sorts språk. Visserligen var det enkelt, därför att deras levnadssätt inte krävde mer komplexa tankar, men likväl var det att betrakta som ett språk, ansåg han. Det är oklart om Burroughs kände till Garners arbeten, men samtals­ämnena bland mangani handlade om att äta, utkämpa strider inom gruppen på grund av rivalitet eller försvara sig mot lejon och andra fiender. Ur mänsklig synvinkel krävde detta kanske inte så komplexa tankar, men som människoapor var de språkligt unika.

Om Tarzan växt upp hos någon av de människoapor som vetenskapen känner, skulle vi ha kunnat avfärda Burroughs språkkonstruktion som orimlig, för hur avancerade dessa arter än är, så har ingen av dem den vokabulär som Burroughs presenterar och knappast heller den mentala förmåga som skulle krävas för att utveckla den. Men här handlar det om en för vetenskapen helt okänd art, och vem vet då vad som är möjligt? Kanske representerade mangani en av de ”felande länkar” i människans evolution som man då så livligt diskuterade.

Mangani utgörs inte bara av en uppsättning läten som alla individer­ av arten delar, oförmögna att välja ord. De påhittade stora aporna har en språkförmåga som närmar sig vår egen. Arm kallar­ de till exempel för wang, och ben för zee. Genom att sätta prefixet b’ framför dessa ord, vilket ger betydelsen ’förbunden med’, får de benämningarna på hand (b’wang) och fot (b’zee), vilket onekligen­ är både logiskt och jämförelse­vis avancerat. Deras mest abstrakta begrepp är kanske akut, vilket betyder ’ljus-hål’ och syftar på en öppning i lövverket som metafor för visdom.

Så försigkomna och välartikulerade som mangani är inga andra av våra närmaste kända släktingar bland primaterna – schimpanser, bonoboer (dvärg­schimpanser), gorillor eller orangutanger. Hur de första orden lät i det urmänskligt förflutna, och vad de betydde, kan vi omöjligt veta, men det är väl rimligt att de var korta ljud som fick specifik innebörd, ungefär som manganiorden rak, ’ja’; kree, ’fara’ och po, ’hungrig’.

Det har visat sig att schimpanser, och även gröna markattor, har särskilda varningsrop för orm – histah lyder det förresten på mangani, och man riktigt hör ormens väsande. Vid ett tillfälle gav en schimpans, som upptäckt en klase bananer, upp varningsropet för orm och fick de andra att gömma sig medan den själv sprang och roffade åt sig godsaker­na. Fältstudier i Tanzania har visat att schimpanser som funnit ett träd med frukt kan bete sig mer altruistiskt och meddela andra detta genom grymtningar, vars frekvens dessutom tycks kunna ge en uppfattning om hur rikligt med frukt det finns. Ho sopu, ’många frukter’, skulle en mangani säga – hoho sopu om det fanns väldigt många och tand-ho sopu, ’inte-många frukt’, om det bara fanns få. Mer exakta mängduppgifter än så känner en mangani inte till.

Inte heller verkar mangani bekymra sig så värst mycket om det förflutna eller om framtiden; de lever – som de lyckliga naturbarn de är – helt i nuet. Så förefaller det i stort sett vara med de andra människoaporna också, även om de inte bara enskilt utan även gemensamt kan planera vissa nära stundande projekt. Från Elfenbenskusten finns bland annat en filmupptagning av hur schimpanser, återigen efter en del grymtningar, klättrar upp i var sitt träd för att omringa en röd guereza-apa som de sedan anfaller, sliter i stycken och äter upp. Någon sorts kommunikation anar man att det är fråga om, och att sådan kan vara symbolisk har man kommit underfund med genom studier av en grupp där den som vill bli putsad eller säga något i stil med ”jag är intresserad av dig” uttrycker detta genom att hålla ett löv för munnen. En mangani har däremot ord för detta: gree-ah, ’gilla mycket’.

Det finns en stark känsla av utanförskap som präglar Tarzans barndom. Sitt namn får han av att han ser annorlunda ut med sitt vita skinn, och över huvud taget lägger mangani stor vikt vid utseendet när det gäller namn på olika individer. Namnen på praktiskt taget alla individuella mangani som Burroughs nämner och som har känd betydelse beskriver något karakteristiskt i deras utseende, till exempel ’bruten nos’ (Tublat), ’svart öra’ (Go-yad) eller ’stor nacke’ (Zu-tag). I den första boken om Tarzan finns en scen där han ser sitt eget och en manganikamrats ansikte speglas i vattnet och häpnar över att ha ”en sådan löjlig liten mun”, ”ynkligt små tänder”, ”liten ynklig näsa” och ”inte ens ormarna hade så otäcka ögon som han”.

Svaret på frågan om varför han ser så avvikande ut finner han efter att under en längre tid ha tittat i en ABC-bok. Den har han funnit tillsammans med skeletten efter sina biologiska föräldrar, lord och lady Greystoke från England, i det hus de byggt efter att av myterister ha blivit strandsatta på en öde afrikansk kustremsa. Intelligent som han är, inser han att det finns ett samband mellan bilderna och de små skalbaggsliknande tecken som står under dem, och vid sjutton års ålder lär han sig helt på egen hand att läsa. Boken är på engelska, så han förstår att han är en M-A-N (vilket ju betyder både ’man’ och ’människa’), inte en A-P-E (’människoapa’).

Vad han däremot inte känner till är förhållandet mellan bokstäver och ljud, så han har ingen möjlighet att säga till de andra att en tarmangani är en M-A-N. Därför är det första han meddelar andra människor, medlemmar i en vetenskaplig expedition som Jane (sedermera hans hustru) deltar i, vad han kan skriva men inte säga och väl inte ens tänka i ord. Så här skriver han vid ett tillfälle på en lapp som de finner i huset:

This is the house of Tarzan, the killer of beasts and many black men. Do not harm the things that are tarzan’s. Tarzan watches. Tarzan of the apes.

Dessa enkla men nog så bestämda formuleringar konfronterar Tarzan med några grundläggande skillnader mellan engelska och det språk han själv tänker på. En mangani använder nämligen inte bestämda artiklar, och i stället för ett personligt pronomen använder man namnet på en individ eller art. Antal anges inte med sifferbenämningar, och pluraländelser förekommer inte heller.­ Vad han måste ha tänkt innan han över­satte det till engelska var följande, som jag därefter återger ordagrant på svenska:

Wo wala-ul-Tarzan, korak tor, korak  ho-gomangani. Tand-kree wo-ul- Tarzan. Tarzan yato. Tarzan-ul- mangani.

Detta hydda-tillhörande-Tarzan [Vitskinn], dödare djur, dödare många-svart-stor-människoapa. Inte-skada detta-tillhörande-Tarzan. Tarzan ser. Tarzan-tillhörande-stor-människoapa.

Olyckligtvis ger Burroughs böcker inga ledtrådar till hur dessa eller andra manganiord ska uttalas, och de filmer som bäst följde de litterära förlagorna är inte heller till någon hjälp. I dem gestaltades de stora aporna av människor utstyrda i apdräkter, och de skulle ha kunnat föra dialogen på mangani om det bara inte varit för den förargliga detaljen att inspelningarna gjordes på stumfilmstiden. På 1930- och 40-talen var förhållandet det omvända, för de dresserade schimpanser som ersatt sina utklädda föregångare kunde inte tala alls.

Det enda som under Burroughs livstid inte brutit språkligt med den mangani man finner i böckerna är Tarzanvrålet, ”apstammens vilda och fruktansvärda stridsskri”, men det beror uteslutande på att han inte skrivit exakt hur det lät. I en av min barndoms serier står det ”Aaaeeeiiiooouuu!” i pratbubblan, vilket antagligen var ett försök att återge den mest berömda version som ljudit i biosalongerna: en mix från 1934 av en kamels bölande, en hyenas ylande, en hunds morrande, en joddling samt plinkandet på en fiols g-sträng.

Själva ordföljden är lyckligtvis mindre dunkel, för den tycks vara densamma som i engelska. En mening som ’Jag är stark och har dödat många gorillor med kniv’, skulle Tarzan kunna uttrycka så här: Tarzan zu-vo. B’wang-gash-ul-Tarzan bundolo ho-bolgani. Direkt översatt blir det ’Tarzan stark. Kniv-tillhörande-Tarzan döda många-gorilla’. Det är ju lika begripligt som den första mening vi skulle översätta, men här finner vi ännu ett bekymmer: i urkunderna saknas ord för åtskilliga ting som mangani säkert talar om. Burroughs nämner exempelvis inget ord för den ’kniv’ med vars hjälp Tarzan gjort sig till manganis konung. Men en kvalificerad gissning av hur han skulle ha löst det är att skriva b’wang-gash, vilket är sammansatt av orden för ’hand’ och ’huggtand’.

I sin föreställning om människo­apors påhittighet ifråga om sammansatta begrepp var Burroughs faktiskt före sin tid. Människoapor som fått lära sig teckenspråk har nämligen visat sig kunna kombinera tecknen på ett nyskapande sätt, exempelvis ’dricka’ och ’frukt’ för att be om en vattenmelon. Vatten­melon, i betydelsen ’dricka-frukt’, skulle i manganiversion bli ud-sopu.

Det finns förresten en mycket enklare väg att gå i många fall än att hitta på nya begrepp. Genom att sätta tand, som betyder ’inte’, framför ett ord får man ett motsatsbegrepp. Utor betyder till exempel ’rädd’ – och därmed blir tand-utor ’inte rädd’, det vill säga ’modig’.

Med ett litet manganilexikon i hand, en god portion fantasi och – så länge man tänker på att uttala a som i ’andas’, u som o i ’sol’, o som å, och w på engelskans ”runda” sätt – skulle man antagligen kunna göra sig hyfsat förstådd ifall man till äventyrs mötte en mangani. Hur man skulle klara livhanken är förstås en annan fråga, för på det hela taget framstår de stora aporna inte som några mysiga lekkamrater. Men man vet i alla fall att det är dags att lägga benen på ryggen när man hör ett ”Kreegah, bundolo!”.