Korthuggn minimalism

Just nu befinner vi oss i brinnande Melodifestivalssäsong. Och den avslöjar mer om språket än man först kan ana. I Spanien heter tävlingen El concurso del festival de la canción. Det är inte mindre än sju ord. Åker vi en bit norröver, till Frankrike, så talar man om Concours eurovision de la chanson – fransmännen nöjer sig med blott fem ord. I den ännu lite nordligare engelskan säger man samma sak med bara tre ord: Eurovision song contest. Och när vi kommer upp till Sverige så har vi traditionellt bara ett enda ord: Eurovisionsschlagerfestivalen (även om den engelskspråkiga beteckningen tyvärr nu blir allt vanligare även hos oss).

Klimatet och tillvaron påverkar människan. Men påverkar de också språket? Vi föreställer oss lätt att man talar mer och intensivare i sydliga, varma länder, och allt mer korthugget och koncentrerat ju längre norrut man kommer på jorden. Kan språk eller dialekter över huvud taget vara exempelvis tystlåtna och korthuggna? Är det inte bara något vi har missförstått? Handlar det verkligen om språket och inte om mänskliga egenskaper i så fall?

Det verkar vara så att ju längre söderut i Europa man kommer, desto fler ord använder man för att säga samma sak. Med utgångspunkt från Melodifestivalen verkar ju allt tyda på att man blir mer sparsam med orden ju längre norrut i Europa man kommer.  Dessutom komprimerar man allt oftare till ett enda samman satt begrepp.

Även inom Sveriges gränser kan vi se den här skillnaden mellan söder och norr. Ju längre norrut vi kommer, desto hellre sätter man ihop till ett ord i stället för att använda flera: ”det gamla huset” blir gammhuset, ”den första gången” blir förstgången. Och ordformerna tenderar att bli kortare. Redan i Bergslagen kan man höra ”jag vet int”, och norr om Dalälven börjar ändelserna trilla bort från verben. Cowboy Bengt rappar i sin låt Gagnef stajl om hur han uppvaktar en kvinna:

”I lördags skull ja åk å häls på na me nå blombuketter”. Det användbara verbet he, som kan ersätta sätta, ställa, lägga och en hel hoper andra verb för förflyttning blir allt vanligare ju längre norrut man kommer, och när man kommit uppåt Västerbotten så firar den språkliga ekonomin triumfer. Här kan man till exempel vara oäten i ett enda ord, där man i södra Sverige skulle bli tvungen att använda i princip en hel mening för att berätta ”att man inte har ätit”.

Det här är ett viktigt exempel. För i södra Europa kan man inte bilda sådana här motsatsord alls. I tyska och engelska förekommer de (unhappy ’olycklig’) men är inte särskilt vanliga. Sedan blir de vanligare ju längre norrut man kommer i Europa. Även inom svenskan är det stora skillnader – i rikssvenskan kan man vara ovan eller ha otur, men först en bit upp i norra Sverige kan man vara ofaren eller ha ovunnit. Eller som paradexempel på språklig ekonomi: att vara okaffedrucken, eller att säga att knappen är oi i stället för att den ’inte är knäppt’.

Ordknappheten verkar nästan stå i relation till antalet invånare per kvadratkilometer. I tv-serien Svenska dialekt mysterier besökte jag bland annat i Blattnicksele i Sorsele kommun i Västerbotten. Sorsele har 0,4 invånare per kvadratkilometer. I Stockholm bor det inte mindre än 4 618 per kvad ratkilometer. Och nog är det så att ju mer folk man träffar, desto mer pratar man. Men det innebär inte nödvändigtvis att man har mer att säga. I pratiga kulturer är informationen ungefär densamma, men man använder betydligt fler ord.

Orden fungerar som dekoration. I Blattnicksele är man inte rädd för tystnaden och man behöver inte dryga ut konversationen med tomma ord för att göra det lite trevligare.

Det är ungefär som dagens inredningssmak – minimalism. Inga onödiga utsmyckningar. Rent och enkelt, funktions baserat. Blattnickselemålet är funktionalism och minimalism. Många andra språk och dialekter föredrar att möblera med överlastad barock och kitsch med mycket krusiduller. Orden får fylla ut tystnaden.

Dessutom kan man passa på att andas in samtidigt som man svarar på något. Det är kanske så det mytiska norrländska schvuu har kommit till. Det är ordet jo uttalat på inandning – mer ekonomiskt och minimalistiskt än så kan det nog knappast bli.