Konsten att mumla

David Dencik är troligen mest känd för svenska folket som John Ausonius i filmatiseringen av Gellert Tamas bok Lasermannen:

– Jag tittade på videoinspel­ningar som Gellert Tamas hade, och inspirerades av hur John Ausonius pratade. Det slog mig ganska snabbt att han hade ett stockholmskt ’taxispråk’, ett slags Eken-tugg. Och han använde ord och uttryck som inte var helt moderna. Sådant bär en liten kod om vad det är för person.

Den här sortens små iakttagelser av hur människor talar är väsentliga i skådespelaryrket. Och den som är uppvuxen med två språk har kanske extra känsla för nyanserna.

David Dencik är född i Sverige men uppvuxen med sin svensktalande familj i Danmark. Han gick i den judiska skolan i Köpenhamn, där nästan alla klasskamrater kom från en tvåspråkig bakgrund. Sin teaterutbildning fick han i Stockholm, där han sedan blev kvar i åtskilliga år, som skådespelare inom tv, teater och film.

Att han hamnade i Stockholm var mest en slump. Han sökte till alla teaterhögskolor som fanns i Danmark och Sverige, och hade lika gärna kunnat hamna i Århus, Odense, Göteborg eller Malmö.

– Men då blev det här, i staden där jag föddes, där jag känner mig hemma och där min släkt är förankrad. Det blev väldigt lyckat.

På Teaterhögskolan hade man just då inrättat två professurer, varav den ena i språklig gestaltning. En passande inriktning för en teaterutbildning, med en väl vald professorsutnämning i skådespelaren Stina Ekblad. David Dencik imponerades av hennes språkliga kompetens. Stina Ekblads språkliga medvetenhet visade på vilka dramatiska möjligheter som ligger i vokaler, konsonanter, radbrytningar och rytmer.

– Hon har en stark känsla för hur man kan använda sig av talet för att nå ett eftersträvat uttryck i en rolltolkning.

Själv var David Dencik till en början inte särskilt bra på svenska. För honom var Sverige ett land där man hälsade på mor- och farföräldrarna under loven. Han hade svårt med både vokalljuden och språkmelodin.

Han blev ett favoritobjekt­ för talpedagogerna. På Teaterhögskolan fick han sitta i ”Obs-klass” med en norsk och en libanesisk medstudent, och läsa högt ur Elsa Beskows sagor, under överinseende av Margot Beckman, en kvinna med särskilda kunskaper inom språk, tal och satsmelodi.

– När jag kom till Sverige hade jag svårt med mitt eget namn. ”Dævid”, säger man på danska, och så skulle jag då lära mig att säga ”Da-a-avid”. Det kräver ett oerhört mod att vila så länge i en vokal. Nu har jag en dansk fru, och hon kämpar med exakt samma sak. Svenskans långa vokalljud är en svår utmaning.

När han efter utbildningen kom till Dramaten fortsatte uppvaktningen från teaterns logopeder.

– Där skulle man låta lite som Jarl Kulle, så jag blev ganska drillad i att sitta och läsa mina repliker högt och jobba med dem.

David Dencik började tidigt arbeta parallellt med film och teater. Även om de båda medierna ställer olika krav på språket, talet och rösten, så är det enligt David inga problem för en professionell skådespelare att koppla om inställningarna.

I teatervärlden är den dramatiska texten och det talade ordet väsentliga uttrycksformer. Där anses diktion vara fint, att uttala och frasera tydligt. Nationalscenen har till och med en språkvårdande uppgift som man lägger stor vikt vid.

Inom filmen eftersträvas snarare en form av ”naturlighet”, där ett slarvigt tal ofta signalerar trovärdighet hos skådespelarna.

– Ju mer man mumlar, desto finare priser får man, haha.

Den dialogbaserade strukturen hos en pjäs lämnar också gott om utrymme åt aktörerna att påverka varandra med sin spelstil.

– Precis som i verkliga livet blir man delvis till genom andra, säger David. Jag är ju inte samma person när jag är tillsammans med min pappa, som jag pratar svenska med, som när jag är med min fru, som jag pratar danska med. De gör mig ju till den jag är. Och på samma sätt gör språket mig till den jag är. Det är ju också en identitetsbärare på sätt och vis.

 Sålunda färgar en bombastisk skådespelare lätt av sig på sin motspelares stil.

– Det är därför en del föreställningar kan bli skrikiga. Någon har satt i gång och ”Oaouh! Oaouh!”, och så sätter någon annan i gång och så står alla där och ropar på varandra och ingen minns varför.

Till teaterskådespelarnas försvar bör påpekas att de har ett ansvar för att publiken ska höra. Den uppgiften överlåter man åt ljudteknikerna på en filminspelning. Närbilder och mikrofoner är de faktorer som möjliggör själva ”mumlandet” på biodukarna.

Med tiden har David Dencik allt mer övergått från teater till film. I och med det har han gradvis återvänt till Danmark, där han har fått fler filmroller än i Sverige. Nu är han återigen bosatt i Köpenhamn.

Samtidigt har han i allt större utsträckning börjat göra roller i engelskspråkiga filmer utomlands, nu senast på bio i Tomas Alfredsons film Tinker, tailor, soldier, spy – där han för att ytterligare öka språkförvirringen spela ungrare.

– Tack och lov förväntades jag inte anlägga någon specifikt ungersk accent, säger han. Det var svårt nog att spela på engelska. Och jag har ju redan en brytning. Att lägga på en ungersk brytning på det, hade väl gjort förvirringen total. Vad de däremot gjorde var att trycka in en del repliker på ungerska som jag fick sitta och lära mig.

Att återge samtal i skrift är aldrig lätt, men det är nog extra svårt att fånga just David Denciks tonläge, gester, mimik och accent när han beskriver en rollkaraktär. Det är egenskaper som utgör en betydande del av hans sätt att kommunicera.

På samma sätt menar sig David Dencik att han har svårt att få med alla nyanser av sitt skådespeleri i agerandet på ett främmande språk.

– Det påverkar massor. Trettio procent av det man anser vara ens styrka som skådespelare försvinner, om inte mer. Det är oerhört svårt att översätta sin begåvning till ett annat språk, åtminstone för mig.

Spontanitet, humor och intuition blir lidande när man agerar på ett språk man inte är hemma i. Men skådespeleriet påverkas också av en grundtrygghet, som kan finnas kvar även om uttalet inte är det bästa. När vissa upplever ett obehag tycks andra trivas med språket även om de låter som en kratta, säger David och använder danska kollegan Mads Mikkelsen som exempel.

– Men jag tycker fortfarande att Stellan Skarsgård, Mads Mikkelsen och många andra oftast är mycket bättre skådespelare på sina egna språk än på engelska.

språket som identitetsbärare har han svårare att ringa in, även om han märker vissa nyansskillnader när han byter språk. Det kan vara konkreta förändringar som att svenskan har ett ljusare tonläge än danskan.

Men det kan också vara mindre definierbara skillnader som att personligheten färgas av språket. Som tonårig utbytesstudent i São Paolo lärde han sig portugisiska, ett språk som han också fick spela på i den dansk-brasilianska långfilmen Rosa Morena.  

– Då blev jag en helt annan person, kände jag, med en annan vokabulär och – ja, jag känner mig lite annorlunda i Brasilien helt enkelt.

Den grundläggande tvåspråkigheten danska–svenska har berikat honom med ett större mått av språkmedvetenhet. Samtidigt krävs det en arbetsinsats för att hålla båda språken på en god nivå. På Teaterhögskolan upplevde David att han fick erövra svenskan. Om han inte passar sig kan han få erövra den igen, säger han. Numera bor han mest i Köpenhamn och har inte längre svenskan i sin vardag.

– Skulle jag bli dålig på svenska så skulle jag begränsa mig till en viss typ av roller. Vad finns det för svenskar som pratar sådan där svengelska? Victoria Silvstedt? Om hon vill göra roller som svensk tjej från Märsta eller så, då kommer hon att behöva jobba ganska mycket med sitt språk för att bli trovärdig.