Kategoriskt om grammatik

En stor del av grammatiskt arbete går ut på att definiera kategorier och sedan stoppa in språkliga fenomen i dem. En häst, flera hästar. Ändelsen -ar använder man i svenskan när det handlar om fler än en häst. Vi säger att svenskan har olika former för ental: singularis, och flertal: pluralis. De representerar den grammatiska kategorin numerus. Och så långt är det ganska enkelt.

Men så kommer undantagen. För hur är det till exempel med glasögon? Inte säger vi ett glasöga – flera glasögon? Kan man verkligen påstå att svenskan har kategorin numerus när vissa substantiv inte riktigt passar in?

För att reda ut de grammatiska kategorierna måste vi börja från början. Vad menas egentligen med en kategori? Vardagsanvändningen kan illustreras med historien om polisen som delade in mänskligheten i två kategorier: häktade och ännu icke häktade. Vi vill gärna stoppa in folk och fä i prydliga fack.

Kanske inte helt oväntat är ordet kategori ett lånord från antik grekiska där det hette kategoría. Men den grekiske filosof som främst förknippas med ordet – Aristoteles – använde det i en lite annan betydelse än den som är vanligast i dag.

Aristoteles kategorier handlade framför allt om de frågor som vi kan ställa om personer, saker och företeelser som vi talar om. Om en händelse kan vi till exempel fråga om tid, plats och hur det egentligen gick till. När, var, hur?

Aristoteles hade ett jordnära sätt att tala om sina kategorier. Eftersom man på grekiska kunde bilda ett slags abstrakta substantiv av nästan vilket ord som helst genom att sätta en bestämd artikel framför, så kunde han ge namn åt dessa tre kategorier: ”när:et” (to póte), ”var:et” (to poû), ”hur:et” (to poión).

Men under senare tid har alltså betydelsen hos ordet kategori glidit i väg. Nu handlar det inte så mycket om frågorna vi ställer: ”häktningsstatus?”, som svaren på dem: ”ännu icke häktad”.

I språkvetenskapen förekommer ordet kategori ganska ofta, men dessvärre på ganska skiftande sätt, och utan någon enhetlig definition. Det finns också olika – hm – kategorier av kategorier. Man brukar tala om lexikala kategorier, som är ett krångligare namn på det som annars på svenska heter ordklasser. Syntaktiska kategorier är i sin tur sådant som nominalfraser, det vill säga uttryck med ett substantiv som huvudord (till exempel ett stort hus), verbfraser, det vill säga uttryck med ett verb som huvudord (till exempel springer fort) och prepositionsfraser, det vill säga uttryck som inleds av en preposition (till exempel på bordet). Analogt med ordklasser kan de kallas frasklasser.

Alla dessa kategorier borde ju kunna betraktas som grammatiska kategorier, det vill säga kategorier som har med grammatik att göra – men för det mesta när man talar om grammatiska kategorier tänker man på något annat, och här kan man säga att Aristoteles ande fortfarande svävar över vattnet.

Om en händelse kan man alltså fråga när den ägde rum, och en av Aristoteles kategorier var just ’när?’ eller ’tid’. I många språk, bland annat svenska, har verb olika former som tycks handla om när något hände – och de här formerna representerar vad vi kallar den grammatiska kategorin tempus, latin för ’tid’ (se även Språktidningen 5/14). En annan av Aristoteles kategorier var ’hur mycket?’ eller ’hur många?’, det vill säga kvantitet. ’

Antal – alltså ’hur många?’ – menar han är en underkategori till kvantitet. Singularis och pluralis ingår som sagt i den grammatiska kategorin numerus, som betyder just ’antal’ på latin.

Grammatiska kategorier som tempus och numerus är sätt att klassificera böjningsformer av ord – de står om vi så vill för frågor som vi kan ställa om orden, som ”Är det singularis eller pluralis?”. Olika ordklasser har olika grammatiska kategorier. Substantiv i svenska har numerus och bestämdhet och kanske också kasus. Verb har tempus, modus och diates, det vill säga aktiv eller passiv form. I äldre svenska kunde verben också böjas för numerus och person.

Men det är inte bara fråga om hur orden böjs. Grammatiska kategorier spelar också en viktig roll när vi sätter ihop orden till större uttryck. Om jag kombinerar adjektivet stor med det singulara ordet sten blir det stor sten, men om jag ska sätta ihop det med det plurala ordet stenar måste också stor bli pluralis: stora stenar. Detta kallar vi kongruens.

Ibland inkluderar man i grammatiska kategorier inte bara böjningsformer, utan också sådant som uttrycks till exempel med hjälpverb, som har i svenskans perfekt (jag har sprungit). Och för att trassla till det ytterligare använder man ibland termen kategori inte bara för frågan utan också för svaret: inte bara numerus kan sägas vara en kategori utan också pluralis.

Man kunde kanske tycka att språkvetare borde kunna hålla sig med en enkel och konsekvent terminologi, men så är dessvärre inte fallet.

En av de viktigaste sakerna med grammatiska kategorier är att de just är grammatiska. Mer precist: även om de normalt är kopplade till en viss betydelse, så är det hur de uppför sig grammatiskt som till slut är avgörande. Låt oss ta numerus som ett konkret exempel. Det latinska ordet numerus betyder alltså ’antal’ och på engelska heter numerus helt enkelt number. Men om vi säger att numerus är detsamma som ’antal’, eller att pluralis är detsamma som ’flertal’, hamnar vi fel. Antal är en egenskap hos en mängd av föremål i verkligheten, medan numerus är en egenskap hos språkliga uttryck. Att blanda ihop de här sakerna är ungefär som att förväxla ordet häst med en verklig häst, som till skillnad från ordet har fyra ben och gnäggar. Dessutom stämmer det språkliga numerus inte alltid överens med antalet i verkligheten. Vi ska se på några sådana fall.

I svenska finns det en hel del ord som bara (eller nästan bara) förekommer i pluralis – den latinska termen är plurale tantum, ’endast pluralis’. Ofta stämmer detta med deras betydelse: när vi använder ordet kläder handlar det för det mesta om mer än ett klädesplagg. Men ibland blir det lite knepigt. Hur är det till exempel med de där glasögonen? Man kan förstå varför det heter just glasögon: det är ju ett glas för vartdera ögat. Men Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare har inte ett glasöga utan en monokel. På liknande sätt kan vi säga Han köpte nya byxor fast det bara handlar om ett plagg. Den historiska förklaringen är att byxa, eller byx från början, betydde ’ett byxben’: på 1700-talet kunde man, enligt Svenska Akademiens ordbok, säga ”Hans ena böx geck sönder mitt på låret”.

I andra språk möter vi andra ord som används i pluralis fast de betydelsemässigt kan tyckas handla om ett föremål: på engelska har vi till exempel scissors, ’sax’, där den numera försvunna singularformen betecknade ena halvan av en sax. På båda språken vållar de här fallen problem när vi ska räkna: vi blir tvungna att säga ett par glasögon, två par byxor, three pairs of scissors.

I de exempel vi har talat om hittills kan man med lite ansträngning hävda att pluralen fortfarande har kvar något av sin egentliga betydelse, eftersom vi talar om föremål som består av två symmetriska delar. Men det finns fall där det uppenbarligen inte är så.

På en hel del språk, bland annat älvdalska och polska, är ordet för ’dörr’ plurale tantum. Exempelvis säger man på älvdalska Iro dörär stainggder?, vilket ordagrant skulle kunna översättas till ålderdomlig svenska som Äro dörrarne stängda?, med alla orden böjda i pluralis, men som faktiskt betyder ’Är dörren stängd?’. Likadant på polska: Czy drzwi są zamknięte? Även här finns en historisk förklaring: förr i tiden bestod dörrar normalt av två symmetriska dörrhalvor. Men de här orden används alltså fortfarande i pluralis fast moderna dörrar inte ser ut så. Namn på städer och länder är ibland pluralis i en del språk – då har man från början förmodligen tänkt på invånarna. Aristoteles skulle till exempel ha sagt att han bodde i staden Athēnai, som var ett pluralt ord.

Det finns en hel andra fall när numerus inte fungerar riktigt som man skulle kunna förvänta sig utifrån betydelsen. Ofta verkar valet av numerus mera ha att göra med vilka ord som står runt omkring. I många språk står ett substantiv i singularis när det kombineras med ett räkneord. På turkiska heter till exempel ’bok’ kitap och ’böcker’ kitaplar, men ’fem böcker’ heter beş kitap.

Även på svenska försvinner pluraländelsen ibland tillsammans med så kallade måttsord, som kilo: Jag tappade några kilon men Jag köpte två kilo äpplen. Och vissa kombinationer ger egendomliga resultat: Om pluralis betyder ’flertal’, varför heter det då Priset är noll kronor snarare än Priset är noll krona? Varför säger vi Lönerna steg med en halv procentenhet men Lönerna steg med noll komma fem procentenheter – det handlar ju om samma summa? Om jag säger Några barn lekte på gården måste det vara minst två barn. Men hur ska den som har ett barn svara på frågan Har du några barn? Ingetdera av svaren Ja eller Nej är väl helt tillfredsställande – men Ja, men bara ett går bra, medan Nej, bara ett blir väldigt konstigt. På engelska är Unicycles have wheels ett klassiskt exempel – varje enhjuling har ju bara ett hjul, men här är wheel, ’hjul’, böjt i plural.

Grammatiska kategorier är typiskt obligatoriska i den meningen att man inte utan vidare kan utelämna dem. Enligt svensk grammatik är det fel att säga två häst – det ska heta två hästar. Detta trots att antalet ju redan finns uttryckt i räkneordet två, så att pluraländelsen blir överflödig ur informationssynpunkt. Det kan till och med bli så att grammatiken tvingar oss att ge information som vi egentligen inte skulle vilja uttrycka. I svenskan tvingar valet mellan han och hon oss att ange om vi talar om en man eller en kvinna. Det nya pronomenet hen är avsett att lösa de problem som då kan uppstå. Men i ett språk som ryska kan en person inte ens säga till exempel ’Jag är trött’ utan att avslöja sitt kön: det heter Ja ustal för en man, men Ja ustala för en kvinna.

Det finns stora skillnader mellan språk ifråga om vilka grammatiska kategorier som spelar roll i deras grammatik.

Om vi till exempel tittar på numeruskategorin hos substantiv, kan vi se i World atlas of language structures, WALS (wals.info), att bara ungefär tio procent av de undersökta 291 språken helt saknar markering av pluralis på substantiv. Men det är ändå i mindre än hälften av de språken som pluralis fungerar så som i svenskan, det vill säga att det i normalfallet är obligatoriskt att markera pluralis så fort vi talar om fler än en person, sak eller företeelse. I en del språk är pluralismarkering alltid frivillig, i andra är den obligatorisk bara när vi talar om personer, inte om saker, och i en del språk är den över huvud taget bara möjlig för personer. Generellt verkar det vara så att man markerar pluralis oftare när det handlar om något som man tänker på som självständiga individer.

I svenska har numeruskategorin bara två värden – singularis och pluralis. Men det är inte alldeles ovanligt att det finns åtminstone ett numerus till: dualis, som man använder för två saker. På egyptisk arabiska böjs ordet för ’bok’ så här: kitāb (singularis) – kitābein (dualis) – kutub (pluralis). Mera sällan hittar man särskilda former för tre, trialis, fyra, kvadralis, eller några få saker, paukalis.

Var kommer de grammatiska kategorierna ifrån? Ofta är grammatiska kategorier så gamla att vi inte vet hur de en gång uppkom. Det gäller till exempel numerus i svenskan. Men i de fall där vi kan följa historien bakåt har de markörer vi använder för grammatiska kategorier för det mesta utvecklats ur ”vanliga”, vad vi kallar lexikala, ord. Detta kallar vi grammatikalisering. I tok pisin, ett engelskbaserat kreolspråk som är ett av de officiella språken i Papua Nya Guinea, finns en pluralmarkör ol: av ordet man, ’man’, får man ol man, ’män’. Det är inte så svårt att gissa att det kommer av det engelska ordet all, ’alla’. Men ol betyder inte längre samma sak som all: om man vill säga ’alla män’ snarare än bara ’män’ räcker inte ol man utan det måste heta olgeta man. Det är typiskt för grammatikalisering att en del av den ursprungliga betydelsen försvinner eller åtminstone förändras. Ofta förvandlas också det ord som grammatikaliserats till ett prefix, en förstavelse, eller ett suffix, en ändelse. I tok pisin har ol man ännu inte blivit olman, vilket visar att grammatikaliseringen inte har hunnit så långt. Ol används inte heller lika ofta som pluralisändelserna i svenskan.

Listan på möjliga grammatiska kategorier i språk är relativt kort: man kan säga att skillnaderna mellan språken mest handlar om vad som väljs från denna lista.

Nu kanske någon undrar: hur vet man då vilka grammatiska kategorier ett språk har? Jag nämnde dualis, som betecknar ’två av något’, och paukalis, som betecknar ’några få av något’. Kan man då inte säga att svenskan också har dualis och paukalis eftersom man kan säga vi har två hästar och vi har få hästar? Jag menade ovan att det viktiga med grammatiska kategorier är att de är just grammatiska – eller om man så vill grammatikaliserade.

Två egenskaper som typiska grammatiska kategorier har är att de är obligatoriska och att de inte uttrycks som egna ord, utan som böjningar av andra ord. En grammatisk kategori behöver inte ha båda dessa egenskaper, men om den inte har någondera är den inte värd att kallas grammatisk. Därför har nog svenskan varken dualis eller paukalis.

 Östen Dahl är professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet.