Jenny Jägerfeld: Romanen är överlägsen

”Men man har ju en hjärna också. Och med den kan man ju räkna ut att även om det känns som om jag vill vara tillsammans med honom alltid och föda honom tjugo barn, så är det bara som det känns just nu och inget att ta fasta på. Jag vet att jag vill vara ensam också, ofta, mer än vad som vore möjligt om vi bodde ihop. (Att inte tala om sedan vi fått tjugo barn.)” Ur boken Maken.

När jag läste Gun-Britt Sundströms roman Maken var det i precis rätt tid. Jag hade just börjat formulera vaga ifrågasättande tankar om parrelationer i allmänhet och min egen i synnerhet. Jag undrade liksom lite nyvaket om det verkligen var något för mig.

Boken handlar om Gustav och Martina som under hela sin relation diskuterar hur denna egentligen ska se ut. Gustav vill det konventionella – gifta sig, flytta ihop och skaffa barn – men Martina är skeptisk till hela konceptet. Hon frågar sig om det går att leva i tvåsamhet och ändå behålla sin frihet, sin integritet och sin egen vilja.

Maken förändrade mig på djupet, förändrade mitt sätt att se på mig själv och på världen. Den liksom teleporterade mig hundraåttio grader, så att jag fick syn på alltsammans ur en annan vinkel. Jag insåg att det fanns andra som tänkte som jag, som redan hade formulerat det och därtill jävligt vasst.

Jag är inte på något sätt unik. Det är många som vittnar om Makens storhet, och nya generationer fortsätter att glädjas och tänka ett euforiskt: Jag är inte ensam! Hurra!

Men Maken har inte bara varit central för mig ur personlig synvinkel utan också varit avgörande i mitt yrke som psykolog. I bakhuvudet har boken ständigt skvalpat runt, funnits med som referens, som kompass.

För den har mer än något annat gett mig argument för att ifrågasätta de delar av psykologin som så tydligt utgår från det grundantagande att alla vill och bör ha en varaktig kärleksrelation, och om man inte har det eller klarar det så är det något fundamentalt fel på en, något man måste jobba med. Kanske har man ett anknytningsmönster grundlagt i barndomen som gör att man väljer bort närheten när den förknippas med alltför smärtsamma känslor, kanske har man dysfunktionella modeller för hur en relation ska se ut, eller så förklaras problemet utifrån andra psykologiska teorier.

Och visst är det många som gärna vill ha en nära varaktig relation och som är olyckliga för att de inte får till det.

Men inte alla. Många tycker, likt Martina i Maken, att det är själva idén om parrelationen som är fel, och väldigt många som jag har träffat skulle till exempel gärna leva i en lång varaktig relation, men ändå ka lite vid sidan av. Visst skrivs det och talas om polyamori, men få par tänker utanför boxen när det gäller att formulera ett eget kontrakt för sin relation.

Heteronormativitet kan både beteckna förväntad heterosexualitet och heterosexualitet i en förväntad form. Att vi förväntar oss heterosexualitet är väl känt. Homo- och bisexuella, transpersoner och alla som ryms under paraplybegreppet hbtq kan vittna om detta. Men den inomheterosexuella praktiken pratar vi mindre om. Mångfalden såväl utom som inom heterosexualiteten är oändlig, men möjligheterna att förverkliga olika typer av levnadssätt inom heterosexualiteten är begränsade – av våra egna föreställningar såväl som av andras. Och det gör också människor olyckliga.

Det är viktigt att vi psykologer inte oreflekterat köper grundantagandet att alla vill ha en varaktig kärleksrelation. Visst, många vill det, kanske till och med de flesta, men inte alla – och det är inte automatiskt något fel på anknytningen hos dem som inte vill det.

Och hur många fackböcker jag än hade läst så hade jag inte fattat det bättre än genom att läsa Maken.