JC-rock

Det är svårt att tala om musik. Någon har sagt: "Att tala om musik är som att dansa om arkitektur." Musik och språk är två olika ljudande koder för kommunikation. Musik säger något annat än språket. Skulle vi kunna säga samma sak med ord skulle vi kanske inte behöva musik. Ändå talar vi om musik. När vi har hört en skiva eller varit på en konsert vill vi förstås berätta om musiken och upplevelsen.

Vi läser gärna musikrecensioner och musikreportage, och det publiceras mängder av beskrivningar och tolkningar av låtar och verk.

När vi hör musik som är ny för oss ställer vi nästan alltid två frågor: Tycker jag om den? Vad är det för sorts musik?

För att kategorisera musik använder vi en rad mer eller mindre etablerade uttryck, som rock, pop, dansband, symfoni, folklåt eller visa. Men vad står de här orden egentligen för? Musikforskare kan skriva flera sidor om ursprung, nyanser och betydelseförskjutningar av stiltermer. Många tar genrenamnen för givna, medan dessa i själva verket är djupt problematiska. De har olika innebörder för olika människor, och förändras i betydelse med tiden. Försök att beskriva skillnaden mellan visa och schlager eller rock och pop! Det är inte lätt.

Dessutom räcker de här orden ofta inte till. De känns för breda och oprecisa. För att bemästra svårigheterna tar vi därför till olika strategier.

En vanlig strategi är att stapla genrenamn och skapa sammansättningar som vispop, folkrock, dödsmetall-hardcore-hårdrock, reggaebossa, flamencorock eller schlagercountry.

Ett annat sätt är att addera förled med utgångspunkt i till exempel tid, plats, karaktär, funktion eller vem som lyssnar: 50-talsrock, Bodapolska, filmmusik, indiepop, powerballad, tandläkarjazz, alternativcountry, papparock, västkustjazz.

Båda strategierna är vanliga när dagens musikjournalister tävlar i att hitta nya fyndiga namn på musikstilar, inte minst i recensioner. Några exempel: akustisk electronica, retrosoul, indiepsalmer, nydansband, postpunkdisco, folksoul, kammarjazz, musikerrock, schlagermetall, etnosoppa, skånereggae.

Ju närmare vi är musiken, och ju mer den betyder för oss, desto större behov har vi av fina indelningar. Det som för den oinsatta är dunka-dunka eller oväsen kan av experten beskrivas och sorteras i subtila schatteringar. Ju mer bekant musiken är, desto lättare är det att hitta en passande benämning.

Den kanske enklaste strategin är att jämföra och konstatera att "det låter som …". Uttryck som Stonesrock, Bowieinfluerat, bartokskt eller Miles Davis-artat är sådana. Den här typen av beteckningar är något mer precisa och relativt oproblematiska - så länge skribent och läsare har samma referenser.

Det finns förstås ett musikteoretiskt fackspråk, som till exempel används inom musikpedagogik och bland dem som spelar klassisk musik. Uttryck som allegro, andante, pizzicato och ostinato är italienska instruktioner om hur musiken ska utföras. Men om vi talar om populärmusik, som rock, jazz eller världsmusik, används ett annat fackspråk. Det innefattar termer med ursprung från engelska, som riff, sound, dist, groove, loop och waila.

Även musiktekniken har sin jargong. Upplysningar som att "gitarren i introt är en distad akustisk med slide genom ett Leslie-kabinett" må vara ett korrekt faktum, men är nog rappakalja för de flesta utom för dem som spelar själva eller som är speciellt intresserade av teknik.

För utomstående är dessa fackspråk obegripliga och har inte någonting med upplevelsen av musiken att göra.

Att beskriva musik med adjektiv är däremot en strategi som säger mer om hur vi upplever musiken. Vi kan säga att musiken är kul, svängig, suggestiv, ösig, hård, tung, lätt, sorgsen, snabb, tjatig, enformig, melankolisk eller rockig. En ofta återkommande konstruktion är att använda ordet vacker med något förstärkningsord, till exempel svidande, illande eller andlöst.

Journalisten Per Boysen skriver om gruppen Surroundeds skiva The nautilus years: "lugnt tempo, vackra atmosfäriska ljud, både lägereldsgitarr och melodiskt söndertrasande shoegazer-gitarr, samt den speciella sången som nästan viskas fram genom en hård processning med kompressor och distortion som ger telefonröstkaraktär. Det hela smälter samman i en svidande vacker ljudbild.".

I detta citat vimlar det av såväl adjektiv och metaforer som teknikbeskrivning och interna referenser. Men de flesta uttrycken är egentligen vaga; de beskriver upplevelsen av musiken snarare än hur musiken egentligen är. Och det är faktiskt inte alls säkert att vi håller med om att musiken är vacker.

Ytterligare ett sätt att beskriva musik är att använda onomatopoetiska uttryck, som dunka-dunka, bom-bom-bom i cellostämman eller untz-musik (modern elektronisk disko där kompet låter just untz). Man kan jämföra detta med äldre uttryck som umpa-umpa eller på-tisdag-på-torsdag. De här ljudhärmande uttrycken är vanligare i tal- än i skriftspråk.

När vi vill beskriva musik träder vi ofta in i metaforernas förlovade land. Man kan säga att musiken går upp och ner, att den gungar, att en basgång är fet eller tung eller att ett anslag är fjäderlätt. Ofta används också längre och sammansatta metaforer och liknelser - här är några exempel ur musikrecensioner:

"Hur kan musik som smeker så ljuvt på samma gång sjuda och bubbla av kokpunktsrytmer?"

"Vi snackar stråkpartier från helvetet. Lika svindyra som kväljande ligger de som en gammal kladdkaka mot Agnethas sockervadds-röst."

"I stället för att låta som en genomblöt lovikavante är hennes röst saklig och exakt som en mandola eller bouzouki."

"Här, en vinternatt i Detroit 1966, målar hon den olyckliga kärlekens sixtinska kapell, reser det krossade hjärtats pyramider och bygger soulballadernas heliga Taj Mahal."

Sådana här formuleringar kan vara både målande och slagkraftiga, men de kan också lätt bli överdrivna och svårbegripliga. Nu är de ryckta ur sitt sammanhang, och därför kanske extra kryptiska. Vad är det egentligen för sorts musik som beskrivs? Och hur låter den?

Att beskriva musik i termer av våld och hårdhänt behandling är så vanligt att det har blivit en kliché. Vi hittar följaktligen gitarrer som "klyver stål", "bränner hål i högtalarna", "hugger vildsint", "snappar efter strupen" eller "skär hål i sommarnatten som en ilsken svetslåga". Eva Dahlgrens låt Ung & stolt "skär ett djupt jack genom sensommarluften" i en recension från sommaren 2008.

En något extrem variant är beskrivningen att bluesgitarristen Hubert Sumlin "skär den klaustrofobiskt förtätade luften i studion i tunna, tunna strimlor, med gitarrtoner lika groteskt skräckinjagande som blodiga slaktarknivar". När Led Zeppelin återförenades för en konsert 2007 skrev en svensk kvällstidningsjournalist att "varje gnisslande riff från den silverhårige eleganten Jimmy Page hugger som en hjärtattack i bröstet". Mera svårtolkad är metaforen att gitarren är "lika knivskarp som en diamant slipad i Palm Springs".

Den här typen av liknelser är också vanliga i texter om klassisk musik. En skribent i Dagens Nyheter skrev i höstas om "en relativt nyupptäckt operaaria där Hopes violin hetsar och hugger likt en glänsande orm kring Anne Sofie von Otters makalöst intima och nakna mezzoröst".

En angränsande kategori av metaforer och liknelser är den där känslan i musiken beskrivs som en överkörning: "det är som att bli överkörd av en ångvält fullastad med skallerormar"; "musiken rör sig som en stridsvagn på låg växel"; man blir "överkörd av ett expresslokomotiv i toppfart" eller "ångvältsackord". I en recension av Oasis konsert i Stockholm hösten 2008 kände sig recensenten "som en överkörd igelkott på motorvägen".

Ytterligare en kliché är att beskriva hesa röster som färgade av sprit och cigarretter: "whiskyröst", "stämbanden är märkta av sprit och cigarretter", "låter som en halvalkoholiserad man på morgonen", "en låda cigarrer om dagen och jättemängder av whisky". (Uttrycken kommer från beskrivningar av Tom Waits och Freddie Wadlings röster.)

Den här typen av bildspråk har varit i bruk i många decennier, och tycks mycket segt, eftersom det ständigt återanvänds.

Musikjournalistik kritiseras ibland för att vara stereotyp och präglad av manliga, nördigt musikintresserade storstadsjournalisters perspektiv. Liknande kritik kan riktas mot många andra fackfält, som sport- eller ekonomijournalistik. Få är de skribenter som förmår hitta nya uttryck.

Ofta visar vi bättre vad vi tycker med andra medel än med talat eller skrivet språk: genom gester, miner och ljud, som suckar, skratt och stön - eller genom handlingar, som att köpa en biljett eller ladda ner en låt på nätet.

Svårigheterna är i grunden desamma när det gäller att tala om eller beskriva alla typer av sinnliga upplevelser. Kockar i tv visar i detalj hur man lagar mat och presenterar sina recept, men när de ska förklara hur det smakar är också de fattiga på ord och konstaterar helt enkelt att det är jättegott eller smaskigt. Möjligen kan vi se på dem som provsmakar att det är sant. Musikforskare och recensenter skulle kanske kunna ha en del att lära av vin- eller ölprovares speciella språkbruk eller av dem som sysslar med så kallad sensorik, alltså hur sinnesförnimmelser fungerar och hur de kan mätas och uttryckas i ord.

Hur låter en klarinett? Hur smakar curry? Språkliga förklaringar av sådant blir ofta både konstiga och komiska. Försök gärna själv! Ljudet av en klarinett eller smaken av curry är erfarenheter som inte kan beskrivas, utan står för sig själva - en sorts tyst kunskap.

Människor kan uppfatta mycket finare nyanser i ljud och musik än vad ord förmår att fånga. Vi försöker ändå förtvivlat att göra detta. Det här är en viktig orsak till att språket ibland verkar svårförståeligt, begränsat eller klichéartat. Till klyschornas försvar kan dock sägas att en del av dem ofta är träffande. Det råder knappast något tvivel om hur en whiskyröst låter.