Jag skapar serier för att slippa mig själv

Ior Pinjekamin, Min koja i empirin, Prima kinin Joe och Irina Pinkemoj. Åtminstone 60 anagram på sitt eget namn har serietecknaren Joakim Pirinen hittat.

– Jag bara måste göra om alla namn, som för att skapa en liten bit verklighet som är alldeles min egen.

Joakim Pirinen verkar leka lika lätt med bokstäver som med streck. Men tecknandet kom först.

– Jag ritade innan jag hade bokstäverna. Från början målade jag på spånskivor – innan fick jag papper och staffli av mina föräldrar.

Den figur han kanske har ritat mest är en liten nalle i randig tröja, ett alter ego.

– Honom har jag ritat sedan tioårsåldern. Han är min själ. Han finns i hjärnan och skulle nästan kunna skäras ut neurologiskt.

Nallen förekommer också flitigt i det nya seriealbumet, som har fått namnet Kommissarie Kvadrat efter serien om en kvadratisk detektiv som försöker lösa ett mordfall, men råkar hamna i ett annat universum och tas för en platt-tv.

Det är det första seriealbumet på sex år och genomsyras av absurdism, med en del sex och surrealistiska drömmar. I albumet finns också mycket filosoferande och en språklig lekfullhet, som ibland spelar huvudrollen, ibland skymtar fram i förbifarten. Som när familjemedlemmarna i inledningsserien Kärnobil pratar om fossil i oljan och nämner både trilobiter och trilladiter – i det parallella universum som av en händelse kallas Perineum (vilket också betyder ’mellangård’ på latin och utgör området mellan könsorganet och anus). Eller när sjöborren och havsborstmasken ”battlar” med ordlekar på var sin vokal: ”Bongosolo hot mot mormors grodrom”, säger borren. ”Bit i kritvit piri-piri, Siri”, svarar masken. ”Dom omkom bortom Molkom och Kongo”, kontrar borren. Så fortsätter det över ett helt uppslag med 18 serierutor.

Ett annat exempel är serien The Language där Joakim Pirinen på sitt surrealistiska vis bygger en händelsekedja med bara lösryckta fraser på olika språk. ”Awufuni uphayinaphu?” Det betyder ’Vill du inte ha lite ananas?’ på zulu. Han råkade bläddra i språklexikon på Stockholms stadsbibliotek och fastnade för några komiska repliker som sedan utvecklades till en hel serie på temat ”pojke möter flicka”. En ruta och en figur för varje fras, på bland annat kantonesiska, pilipino, navajo och baskiska.

Joakim Pirinen slog igenom 1985, 24 år gammal, med albumet Socker-Conny, vars kanske mest kända uttalande är ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. Sedan dess har han gett ut flera vuxenseriealbum, pjäser, böcker – och ställt ut pärlplattor på konstgalleri.

Mannen som skapat den odräglige men entusiastiske figuren Socker-Conny är dock själv betydligt mer lik sin björnliknande figur Beppo, som föddes i Socker-Connys efterdyningar.

– Beppo är väldigt mycket jag, snäll och lite neurotisk med dåligt självförtroende. Jag var ofärdig och osäker efter Socker-Conny, när alla ville ha honom och jag inte förmådde göra så mycket av alla förfrågningar om honom.

Joakim Pirinen har en ödmjuk framtoning, och jag anar ett bekräftelsebehov som han själv verkar trött på.

– Jag skapar serier för att slippa mig själv. Jag vill ha något annat, något mer än vardagen, som kan vara ganska tjatig, tråkig och repetitiv ... Serierna är helt enkelt en flykt från verkligheten och all självhävdelse i samhället, säger han.

Han bjuder på te och croissanter i sin ateljé på Kungsholmen i Stockholm där han har arbetat i 20 år. Välfyllda bokhyllor klättrar mot taket. En svart skrivmaskin med runda tangenter och en elektrisk skrivmaskin är nästan, men inte helt, utkonkurrerade av den bärbara Macen. I hjärtat av rummet står ritbordet.

– En serie börjar i idén, med både språk och bild. Det krävs en berättelse för att rita en serie. Bäst blir det när jag börjar i en figur. Jag sätter mig med skissblocket och en penna. Man kan börja med en liten böj och så har man snart en figur. Men det går inte att börja med ett ord, säg älgsena, och sedan kommer texten. Det är två olika mekanismer.

Joakim Pirinen gör allting för hand, både teckningarna och textningarna. Det tar fem timmar att skissa en seriesida och sedan sju åtta timmar att föra över till originalpapper och tuscha den. Nästan alltid i svartvitt.

De serier han läste som ung var ofta just svartvita underground-album, till exempel The Fabulous Furry Freak Brothers, inköpta på dåvarande bokhandeln Hörnan vid Stureplan i Stockholm. Inspirerad av dem startade Joakim Pirinen den svenska serietidningen Galago tillsammans med Rolf Classon, Olle Berg och Kerold Klang 1980. Då var det dyrt att trycka i fyrfärg. Sedan har det svartvita bara fortsatt.

Joakim Pirinen har varken gått på konstfack eller någon tecknarskola – serietecknarskolor fanns inte när han var ung – men han har studerat språkfilosofi och konstvetenskap vid Stockholms universitet. Han älskar litteratur och konst – särskilt Pablo Picasso och Öyvind Fahlström, gärna lite surrealistiskt och psykedeliskt. Men han är inte så förtjust i att läsa serier längre. Han vill inte bli påverkad.

– Jag vill kunna vara fri att uttrycka mig själv när jag ritar serier.

Han hämtar det senaste blocket och bläddrar bakåt.

– Här ritade jag en fet fågel som satt och diktade. Det blev Umgåsen, som är med i nya albumet. Men bara bilder räcker inte, det måste vara ord till också. Serier är inte konst, det är litteratur. Det är meningen att man ska börja läsa! Konstverk är bara till för att tittas på. I en serie går man in i en läsakt.

Han menar att allt i bilden finns där för att läsas. Formen, både bild och text, bär information även om man som läsare kanske inte tänker på det – som när en berusad person i serien talar med ”skakiga bokstäver”.

– Till och med rutornas storlek och form säger mycket. En oregelbunden ruta kan ge oväntad dramatik. Läsningen är så mycket mer än bara bokstäver och text.

När Joakim Pirinen ritar figurer identifierar han sig fysiskt med dem.

– Det är nästan så att jag sitter och vrider mig i stolen för att få till rätt kroppsspråk.

Hur de talar har han redan tänkt ut i manuset, oftast i datorn. Där lägger han också in dialogerna som han arbetar fram efter hand.

– Ofta måste jag korta ner och skriva om många gånger. Det gäller att ha så lite text som möjligt för att få in den i bubblorna. Varje ruta måste innehålla precis lagom mycket information. Det tar en evig tid. Dessutom måste texten gå jämnt ut i alla rader. Det är som tvångstankar nästan.

I serien om kommissarie Kvadrat talar den svarta, fyrkantiga detektiven alltid i runda pratbubblor, liksom hans kvinnliga triangelkollega. Och de är precis lagom utfyllda med text.

I Socker-Conny textade Joakim Pirinen dialogerna med raka bokstäver, men under de följande 30 åren har han provat olika handstilar och arbetar nu mycket med ett slags skrivstil, ungefär som den han lärde i skolan.

Skrivstilen har Joakim Pirinen använt bland annat i den korta serien Jometri, ursprungligen gjord till Patafysiska sällskapet*. En magister beskriver några geometriska figurer: ”Cirkeln definieras som en liksidig månghörning med ett oändligt antal hörn vilka alla antas vara likvärdiga”, och ”En linje definieras som en från sidan sedd spiral vars yttermått stämmer exakt överens med linjens totala längd”.

– Det är liksom felaktiga men ändå korrekta definitioner. Det är jätteskoj. Här hade jag från början tänkt ha geometriska bokstäver, men det fungerade inte alls. Det blev tårta på tårta.

Även i serien om kommissarie Kvadrat, där alla på polisstationen är geometriska figurer, passade det bättre med en mjuk lutande skrivstil.

– Skrivstilen förstärker det geometriska på ett magiskt sätt. Särskilt sedan jag gjorde om bakgrunden till streck och mönster för att det skulle bli riktigt tråkigt, så fyrkantigt och minimalistiskt som möjligt. Det andra universumet, det som kommissarie Kvadrat kommer till, är tecknat på ”vanligt” sätt. Det blir effektfullt, och var väldigt roligt att rita.

Joakim Pirinen triggas av snäva begränsningar – begränsningar som han själv sätter upp. Visst kan det ibland finnas begränsningar i en beställning, som att en viss yta av bestämd storlek ska fyllas. Men att sätta upp egna hinder sporrar kreativiteten, menar han. Som i dialogen mellan havsborstmasken och sjöborren som bara fick använda en enda vokal.

Även i novellsamlingen Den röda drömmen, som kom hösten 2013, gjorde han så kallade lipogram, en litterär teknik där olika regler begränsar skrivandet. I den korta novellen P som i Pirinen börjar alla ord på p, och i A-barn används inga andra vokaler än a.

– Allt sådant tycker jag är jätteintressant. Ordlekar är ett sätt att göra språket till sitt.

Det absurda draget glimmar till hos den underfundigt plirande serietecknaren med glasögon och grått skägg.

– Det är roligt att fucka upp och förstöra.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.

* Patafysik är en fiktiv vetenskap om undantag och imaginära lösningar.