I byråkratins mörker ger kafka tröst

Temat i Franz Kafkas roman Processen, som kom ut 1925, är välkänt. Tjänstemannen Josef K finner sig en morgon anklagad av en hemlig domstol. Denna domstol varken friar eller fäller honom, trots alla hans vedermödor. Temat verkar slå an en sträng hos många som har haft anledning att fördjupa sig i svensk byråkrati, vilket har lett till att metaforen Kafka-artad blivit etablerad i svenska språket.

Efter en studie av hur Kafka-artad används på internet, kan jag konstatera att uttrycket står redo att appliceras på varje absurd situation, oavsett om det handlar om pappors kamp för delad vårdnad eller datoranvändares bisarra kontakter med it-supporten.

Frustrationen i ett modernt samhälle är stor, och Kafka är den man vi sträcker oss efter för att söka upprättelse - eller bara för att ge utlopp för våra aggressioner.

Gemensamt för många av de texter där Kafka-artad förekommer är att de, likt Processen, är präglade av ett slags baklängeslogik. Att Josef K inte kan dömas för något brott tyder på att han är oskyldig. Men varför skulle han i så fall vara anklagad? Det är inte processen i sig, utan de antaganden den utgår ifrån som omöjliggör ett utfall åt endera hållet.

Därför är det knappast en slump att den klassiska "Kafka hade inte heller så roligt"-kampanjen sjösattes på 1980-talet. Då hade den så kallade poststrukturalismen sitt stora genombrott - idéläran som präglas av misstro mot vetenskapens och förnuftets krav. Kafka förutsåg helt enkelt denna ideologi flera decennier i förväg. Det är därför vi ropar på honom än i dag, när vanmakten kommer krypande.