Hellsing

Stavning är särskilt svårt. "Vad ska det bli av Lennart som stavar så dåligt", sa läraren i folkskolan. "Jo jag ska bli författare", svarade Lennart Hellsing. Han fick förslaget att arbeta lite mer med språket.

- Jag har alltid haft svårt för språk, i varje fall för att sitta och prata så här, säger Lennart Hellsing.

Arbetsskygg har han aldrig varit, möjligen svag för det extravaganta.

- På ett sätt tror jag att man måste ha lite svårigheter med uttrycket för att komma någon vart. Har man för lätt för sig så kan det bli bra, men inte jättebra.

I Lennart Hellsings minne spatserar en författare omkring på en herrgård i Västanfors, en Riktig Författare med stor hatt och käpp. Så där kanske man ska gå omkring när man blir stor, tänkte Lennart och tyckte att han hittat sin uppgift i livet. Men applåderna uteblev, åtminstone till en början.

I Bergslagen var bruket den stora grejen, så mamma tyckte att jag skulle bli ingenjör. Skriva gick an, men man måste ha ett hederligt yrke också, att försörja sig på.

Skrev gjorde han i alla fall. Och rätt så intresserad var han även av det tekniska. Bland annat byggde han radioapparater och lyssnade på utlandet, lyckades montera antenner och få in Ryssland och Tyskland.

- Man satt vid apparaten, hörde Hitler och tänkte att den killen måste man bekämpa. Han verkar ju inte klok.

Under andra världskriget låg Lennart inkallad under fem år med kortare avbrott. Tankarna malde och ledde till insikter som lade grunden för hans produktion: Vad ska man göra åt det här med kriget? Det gäller att uppfostra människorna att tänka annorlunda på något vis. Och folk som är något så när glada är väl mindre aggressiva än andra? Man får alltså börja med barnen, tänkte Lennart.

Slutsatsen blev att texter för barn ska ge glädje. Ett övergripande politiskt uppdrag har han alltså gett sig själv hela tiden. Det handlar om att nå fram till barnen genom att ta dem på allvar och ge utrymme för deras kreativitet och fantasi.

Lennart byggde vidare på den europeiska barnbokstraditionen, men försökte göra något nytt. Han reagerade på nationalromantiken som tog sig uttryck i barnböckerna, berättelserna om det stora svenska folket och deras sedelärande sagor. Ramsor har alltid funnits, men Lennart utgick inte från allmogekulturen utan från det han ansåg höra nutiden till. Dagsverser och andra korta texter i pressen blev allt längre, och 1945 kom första barnboken: Katten blåser i silver­horn. Till en början möttes han av kompakt motstånd.

- Allt jag gjorde var bara konstigt, och de ledande kritikerna var alltid att betrakta som fiender. Det var Eva von Zweigbergk på Dagens Nyheter och Greta Bohlin på Svenska Dagbladet som styrde utvecklingen. De var uppvuxna med Elsa Beskow och gillade inte alls det jag gjorde. Jag kan förstå det i och för sig. I början är man ju känslig, men så småningom gick det över och nu tar jag inte så allvarligt på det där med kritik.

Lennart Hellsing betraktas som en språklig förnyare. När jag frågar om tips om hur jag kan förnya mitt språk, föreslår han att jag ska tänka igenom vad orden betyder. Titta på en mening två gånger och se om den kan uttryckas på ett annat sätt. Men att verkligen få fram något på ett nytt sätt är riktigt svårt.

- Språket är inte bara ett kommunikationsmedel; det är också ett uttryck för känslor. Språkets rytm och klangfärg bildar ett slags ljudskulpturer. Men det är också visuellt förstås, man ser en bild framför sig. Sammantaget gör allt det där att orden stannar kvar hos läsaren.

Förnyare eller inte, Lennart tycker att man ska vara noggrann med sitt språk. Helt enkelt för att det blir mer logiskt och vackert så. Han hittar gärna på egna ord eller uttryck men skulle aldrig säga vart är båten?" Han slår ofta upp ord i en ordlista från 1926.

- Det är roligt, inte minst för att man ser hur språket förändras. Ordet tveggehanda, till exempel, finns inte längre i ordböckerna. Det händer också att jag använder verbböjningar som knappt finns kvar längre, för att de är vackrare. Klinga, klang, klungit eller simma, sam, summit. Visst låter det fint?

Inspiration och idéer till texterna kommer från något Lennart Hellsing har hört, sett eller upplevt, och som sätter i gång en process av något slag. Eller från texter han läst.

Bellman har ett tilltal som är väldigt direkt, ett här-och-nu-tilltal. Han skriver inte att det var en gång. Det händer nu! Det fäste jag mig vid tidigt. Jag läste Edgar Allan Poes Tales of mystery and imagination, och inspirerad av den skrev jag om en trollkarl som förvandlade sig till saft och drack upp sig själv. Jag har svårt så här efteråt att förklara hur det gick till. TS Eliots Old possum's book of practical cats är en annan bok som betytt mycket.

Skriver gör han helst sent på kvällarna, när det är lugnt och inga telefoner ringer.

- Då tar jag en penna och skriver en massa grejer i en skrivbok som jag sedan för över till en andra skrivbok och därefter till en tredje. Alltihop skriver jag sedan ut på maskin. Min fru läser allt. "Här är ett syftningsfel", säger hon, och "här förstår man inte". Hon ser mycket tekniskt på det hela och det är bra.

Lennart har samarbetat med ett femtiotal illustratörer och ett stort antal musiker och kompositörer.

- Jag skriver först en bok och sedan funderar jag på vem som skulle kunna göra bilderna. Helst samarbetar jag med illustratörer som inte brukar göra barnböcker. De kommer lättare förbi klichéerna.

Över sextio års verksamhet har burits av tanken på att barn ska må bra. Av glädje som språkpolitik.

Men var kommer glädjen ifrån? Vad är det som surrar därinne?

- Livet är inte kul jämt, men man får hålla humöret uppe i alla fall. Jag har roligt när jag skriver och skrattar en del åt mina egna texter. Att jag själv i grunden är en glad typ beror nog på att jag hade en mamma som hade en väldig tillförsikt. Den fick jag ta över. Så att det blev så många böcker är nog delvis mammas förtjänst.