Hela världen hörs i Malmö

Rap är en ständig lek med språk. Awel Mohamed leker med flera stycken. Han rappar omväxlande på somaliska, engelska och svenska. Hans föräldrar kommer från Somalia men själv är han född här. Föräldrarnas hemland har han besökt en gång.

– När jag skriver texter på somaliska skriver jag som det låter. Jag kan inte stava så bra. Vissa bokstäver är desamma som de svenska, men det finns andra också,
berättar han.

Hans texter kan handla om allt mellan himmel och jord, till exempel om hur människor lever i Somalia. En del lever ett bra liv medan andra är fattiga och sjuka.

Awels ordförråd på de olika språken har växt med rappen, säger han. Och samtidigt som formuleringskonsten blir bättre ökar självförtroendet.

Varje tisdagskväll under mer än ett år har Awel Mohamed och ett tjugotal ungdomar arbetat med en rap-cd på fjorton språk. Arbetsnamnet är Hela världen i Malmö.

– Egentligen behöver man inte resa så mycket, säger Awel. Hela världen finns i Malmö.

Idén är att alla ska skriva på sitt modersmål och lägga in traditionell musik från föräldrarnas hemland som bakgrund. En del är inspelat och klart, men mycket jobb återstår. Mandarin är det språk som tillkommit senast.

Gänget tillhör Rörelsen gatans röst och ansikte, RGRA, som började som ett ungdomsprojekt i stadsdelen Rosengård. Eftersom de som håller på med rap-cd:n har blivit så många har de flyttat ut till tre andra platser i Malmö. I dag sköter de det mesta själva. Awel förklarar projektets popularitet:

– Rap ger dig en röst. Du blir hörd.

Yamo gebrewold, 14, Defrim Haxholli, 15, och Adam Mohamed, 15, kommer ut ur studion och slår sig ner runt ett bord. Trion kallar sig The Vociferous (’de högröstade’) när de uppträder tillsammans.

Defrim tycker att det är lättast att skriva texter på svenska. Men nu kämpar han med en text på albanska.

– Det är svårt att rimma på albanska, säger han, och medger att det antagligen skulle vara lättare att göra det om han vore lika duktig i albanska som i svenska.

Hans text ska ha två verser på vardera åtta rader, och en refräng. Antalet verser i en rap-låt varierar vanligen mellan två, tre och fyra. Rim är inte nödvändigt, texterna kan även vara lek med ord där mycket handlar om hur orden betonas.

Defrims verser är färdiga, men inte refrängen. Texten handlar om kriget i Kosovo i slutet av nittiotalet då kvinnor våldtogs och dödades av serberna.

– När jag ogillar något starkt så brukar det bli en text, säger Defrim.

Defrim är född i Sverige, men han har besökt föräldrarnas hemland många gånger. Han kallar Kosovo för sitt hemland. Den här dagen bär han en röd tröja med en svart örn. Kosovo utropade sig nyligen till självständig stat och det är Defrim väldigt glad över.

Också för yamo är det rimmen som är stötestenen. Han har inte fått till någon text på sitt modersmål, persiska.

– Det är för svårt, klagar Yamo, som gärna vill att det ska vara rimmat.

Han kommer från den persisktalande delen av Afghanistan. Det lär finnas de som rappar på persiska där, men han har aldrig hört det.

– Jag skriver ofta texter på engelska om hiphop och orättvisor, fattigdom och krig. Eller om folk i Malmö, berättar Yamo.

Men oftast skriver Defrim, Yamo och Adam låtarna tillsammans.

– Vi får idéerna när vi går på stan och flipprar, säger Adam. Ett enda ord kan sätta igång alltihop.

Killarna håller hela tiden på med sina olika språk.

– Jag rappar jämt: i duschen, på bussen och när jag hjälper mamma i tvättstugan. Överallt. Också när jag spelar fotboll. Ibland blir mamma lack på mig, säger Adam och skrattar.

Så fort de har fått till en text skriver de in den i datorn. Hur många låttexter de har skrivit vet de inte säkert, men de tror att det är mer än femtio. Trots att låtarna är så många behöver de aldrig ta fram en text ur datorn för att repetera den. När de har rappat låten några gånger, sitter den.

Alla tre tycker att rappandet är bra för deras skolprestationer, framför allt i svenska och i modersmål. Men rappen berör också andra ämnen i skolan. Texterna tar upp olika företeelser och skeenden i samhället. Defrim, Adam och Yamo har fått flera uppslag från lektionerna i historia och samhällskunskap.

– Men det bästa med rap är nog att man kan berätta om vad som helst, säger Yamo.

När jag undrar vilket slags svenska de använder i sina låtar tycker de att frågan är konstig.

– Det är vanlig svenska.

De spelar upp en musikvideo där Adam och Defrim framför den egna låten Vi två. Texten handlar om vänskapen mellan de två killarna. Refrängen tog tjugo minuter att skriva, berättar de. Killarna rör sig på Malmös gator medan de rappar låten i högt tempo. Accenten är skånsk, men varken den breda variant som till exempel Peps Persson sjunger på eller någon utpräglad ”rosengårdssvenska”. Skånska i modern malmöitisk tappning skulle man kanske kunna säga. Eller, som killarna säger, ”vanlig svenska”.  Helt enkelt som det brukar låta när tonåringar här runt Möllevångstorget i Malmö talar med varandra.

Sven Rosell är frilansjournalist.