Frankrike släpper in engelskan

– Det är roligt med engelska, men jag älskar också mitt franska språk, säger Vincent Asset.

 

Han menar att det finns tre ungefär lika stora kategorier av franska ungdomar. Den första kategorin är inte så intresserade av engelska, går inte in för högre studier och stannar kvar i den region där de är födda. Så finns det sådana som pluggar på universitet med huvudsakligen franskspråkig inriktning. Den tredje gruppen vill ut i världen: de lär sig engelska, jobbar och praktiserar utomlands.

 

Sophia Vignard har studerat statskunskap vid Institut d’Etudes Politiques de Lyon. Det är ett ämne som rankas högt i Frankrike. Nu ska hon komplettera med affärsin­riktade ämnen i Paris, London och Madrid. Sedan hoppas hon på ett jobb på Europeiska investeringsbanken i Luxemburg eller ett arbete som på något sätt går ut på att stödja de nordafrikanska länderna.

 

– Globaliseringen gör att fler franska ungdomar vill lära sig engelska ordentligt, säger Sophia Vignard. Ibland kan jag skämmas när jag hör franska politiker tala engelska. I och med att franska är ett arbetsspråk i EU, så tänker de att de inte behöver lära sig något annat språk.

 

Språk är makt. Fransmännen har spjärnat emot och inte velat ge vika för engelskan, eftersom det är detsamma som att säga att Frankrike inte längre spelar samma roll på världsscenen. 

 

I det ljuset kan man se den språklag som brukar kallas Toubon-lagen efter François Mitterands kulturminister, Jacques Toubon. Den trädde  i kraft 1994, och stadgar bland annat att information från myndigheter och text på  affärskontrakt och i annonser ska vara på franska, liksom minst 40 procent av innehållet  i radio och tv. Statligt finansierade skolor måste också bedriva undervisning på språket.

 

– På 1980-talet såg man engelskan som ett hot mot franskan. Nu har staten bytt strategi, och det handlar inte längre om att motarbeta engelskan utan om att stärka flerspråkigheten, där franskan är ett viktigt språk bland andra, säger Christophe Premat, språkattaché vid Frankrikes ambassad i Stockholm.

 

I Paris tunnelbana, métron, kan man se reklam för Wall Street institute och andra språkskolor som lär ut engelska. Amerikanska turister beställer rakt av på sitt eget modersmål på kaféer och brasserier. Och de verkar få vad de vill ha. Det går att se filmer på bio med engelskt originalspråk i Paris, även om de flesta utländska filmer fortfarande dubbas till franska. 

 

Franska akademin, Académie Française, med anor från 1600-talet, är inte längre en fullt så sträng språkpolis. I den senaste versionen av akademins officiella ordbok finns omkring 90 engelska moderna lånord med. Några exempel är best-seller, cover-girl, knock-out och night-club. Däremot har ett ord som mail inte passerat nåls­ögat. E-post ska heta le courriel för den som vill vara korrekt.

 

Engelskundervisningen i skolorna förbättras dessutom i snabb takt. Ministern Luc Chatel poängterade 2011 vikten av elevernas muntliga färdig­heter i engelska. Språket ska vara ett kommunikativt verktyg och sociala medier tas till hjälp i lärandet. Detta innebär ett brott mot den traditionella franska katederundervisningen och betoningen av det skrivna språket. Luc Chatel har också nyligen tillsatt en särskild kommitté – Comité stratégique sur l’enseignement des langues, ’strategiska kommittén för språkundervisning’ – som ska följa utvecklingen på det här området.

 

En stor majoritet av de franska eleverna, 93 procent, valde läsåret 2010–11 engelska som första främmande språk. Som andra främmande språk läser man helst spanska. Det finns också möjlighet på högstadiet och gymnasiet, collège respektive lycée, att läsa intensivengelska en eller två veckor på sommarlov, sportlov och höstlov.   I Paris, och andra större städer som Lyon och Marseille, finns det till och med möjlighet för barn att lära sig lite engelska redan i förskolan.

 

– På universitetsnivå är det populärt att läsa någon termin vid universitet och högskola i Storbritannien eller i USA, säger Christophe Premat.

 

Men trots att fransmännen i ökad utsträckning lär sig engelska för att inte komma efter när det gäller affärskontakter, yrkeskarriärer och inkomster, slår man ändå fortsatt vakt om franskans ställning. Det kan synas motstridigt, men de båda hållningarna går faktiskt att kombinera. I själva verket kanske det blir ännu viktigare att betona franskan, när man nu kryper till korset när det gäller motståndet mot engelskan.

 

Quai d’Orsay, som franska utrikesdepartementet ibland kallas, har ungefär 700 tjänstemän anställda eller kontrakterade världen över med uppgift att – likt Christophe Premat i Sverige – stödja språkpolitiken. Det finns en särskild språkenhet vid franska UD som arbetar med att försöka skapa ett ökat intresse för franskan. 

 

En satsning kallas Oui je parle français dans mon enterprise, ’Ja jag talar franska i mitt företag’, och handlar om att värna franskans ställning inom företagsvärlden. Dessutom finns en enhet på kultur­departementet med omkring 30 tjänstemän med ett liknande uppdrag. Varje år får den parlamentariska församlingen, nationalförsamlingen, en rapport om franskans  ställning. 

 

Organisation internationale de la Francophonie, OIF, som har 75 medlemsländer, finns också med i bilden. Huvudkontoret disponerar en hel fastighet nära Eiffeltornet i Paris. Man har representationskontor i New York, Genève, Bryssel och Addis Abeba. Organisationen firar den internationella ”Francophoniedagen” i slutet av mars varje år – på det datum som OIF bildades för drygt 40 år sedan. Uppgiften är att stärka franskans ställning i medlemsländerna. Man delar ut språkstipendier och arbetar med frågor om mänskliga rättigheter.

 

Till detta kan läggas verksamheten inom Alliance Française, ’Franska alliansen’, som är aktivt i drygt 130 länder. Denna allians ska sprida kun­­skap om språket och den franska kulturen.

 

I år är det presidentval i Frankrike, men i valkampanjerna finns inte språkpolitiken med på dagordningen. Ingen fransk politiker med självbevarelsedrift skulle motsätta sig ett försvar av franskans ställning i världen.