Egensinnig ristare struntade i vokaler

Namn på fjärran länder, som Gårdarike, Grekland och Särkland, förekommer ofta i svenska runinskrifter. Men grannländerna Finland och Estland nämns bara en gång var. Den enda sten där Estland figurerar är Olsbrostenen, som står på en liten kulle strax intill en väg vid Frugården i Olsbro i Norra Åsarps socken.

Olsbrostenen är också en av få runstenar i Västergötland som bär en ristarsignatur. Det är runmästaren Håvard som har valt att signera sitt verk. Hans ristning har en mycket speciell utsmyckning. Mittytan upptas av ett närmast tjurliknande fyrfotadjur. Frambenen är hopknutna med varandra, och runt vardera bakben tycks en utdragen hälsporre ha knutits. Även djurets nos, öron och horn har flätats ihop på ett märkligt sätt. På stenen kan man läsa:

Guve reste denna sten efter Olav, sin son, en mycket dugande ung man. Han blev dräpt i Estland. Håvard högg stenen.

Olav var kanske på väg österut, som deltagare i någon ärofylld resa till fjärran land, men kom inte längre än till andra sidan Östersjön, till just Estland, innan han mötte sitt öde. Och det var ju knappast till någon tröst för honom att han fick en ovanlig och märklig runsten rest till sitt minne hemma vid gården.

Håvard var inte egensinnig när han skulle rista på stenar, bara när det gällde utsmyckningen. Han gjorde en del ovanliga ljudanalyser också. Under runsvensk tid fanns det inte någon fastlagd stavningsnorm, så ristaren fick ljuda sig fram, och använda de runor som han, eller i något enstaka fall hon, fann lämpliga. Men även om det inte fanns regler så förefaller det dock ha funnits vedertagna stavningssätt, eftersom en del företeelser är vanligt förekommande. En sådan stavningsregel var att man kunde låta bli att sätta ut n i ljudförbindelserna ng, nk, nd och nt. Håvards egenhet var dock att han ofta hoppade över runan för det första vokalljudet i ordet. För att till exempel återge ordet reste använde han runorna rsþi i stället för som väntat risþi. Ordet mycket hette på runsvenska harða. Det återges av Håvard som hrþa.

Olavs runsten kallas omväxlande Olsbrostenen och Frugårdsstenen efter platsen där den står, Olsbro. Enligt gammal lokal folktradition skulle Olsbrostenen betyda Olles brors sten, men detta är inte någon möjlig förklaring till ortnamnet. Runstenen är rest till minne av Olav och någon bror nämns inte i texten.

Men Olsbro innehåller säkerligen mansnamnet Olav eller Olov. Det är vanligt att ortnamn på -bro har ett mansnamn som förled, men då Olav/Olov var ett förhållandevis vanligt namn under vikingatid och medeltid är det långt ifrån säkert, om ens troligt, att det är runstenens Olav som gett upphov till ortnamnet Olsbro.