Där svenskan möter finskan
I Finland har man kunnat gissa var någon bor, med språket som ledtråd: svenska eller finska. De svenskspråkiga bor huvudsakligen vid kusten i söder och väster. De finskspråkiga i resten av landet. Så har det varit ända sedan medeltiden.
I dag är uppdelningen inte lika stark, framför allt därför att allt fler finskspråkiga har flyttat till de svenskspråkiga kusttrakterna. Många av landets svenskspråkiga har, å sin sida, flyttat till kommuner där finskan är det dominerande språket. En del av de orterna brukar kallas för svenska språköar.
Orterna kallas så eftersom man tänker sig att den svenskspråkiga befolkningen bildar ett ”samhälle i samhället”. Detta kräver en tillräckligt stor grupp svenskspråkiga, som har hunnit bli socialt och samhälleligt organiserad. Svenskspråkiga skolor, föreningar och fritidsverksamheter är tecken på det.
Just språköar syftar på att svenskan är omgiven av finskan på de här orterna, men också på att öarna anknyter till ett språkligt fastland – i detta fall Svenskfinland, det vill säga kustområdena. De är språkligt sett svenska öar, eftersom de inte har någon direkt kontakt med svenskspråkiga områden och är omringade av de finska dialekterna. De största språköarna är Tammerfors, Kotka, Björneborg och Uleåborg.
Men språköarna är på intet sätt isolerade från de finska dialekterna. Tvärtom har de intensiv kontakt med dem. Att det finska språket är en del av vardagen kan märkas i svenskt samtalsspråk, i allt från kodväxling, där talarna tillfälligt byter språk under konversationen, till finskinfluerad grammatik.
I lediga svenska ungdomssamtal på språköarna kan finskan användas som en extra resurs, som alla deltagare behärskar. I sådana samtal kan språkkontakten komma till uttryck i de småord, diskursmarkörer, som deltagarna använder. Det är ord som ju, liksom och typ, ofta små och till synes onödiga, men i samtal ytterst viktiga ord. De signalerar hur vi vill att det vi säger ska uppfattas.
Men i den svenska som talas i Finland används ofta helt andra sådana småord än i Sverige, även om en del av dem används på liknande sätt i bägge länderna, till exempel ju och liksom. Vissa av orden, som dedär, att och nog, används speciellt ofta och på ett eget sätt i finlandssvenskan. Flera av de vanligaste finlandssvenska småorden uppträder dessutom med samma uttal och funktion också i finska samtal. Det finlandssvenska nå motsvaras av finskans no; aj av ai; hej av hei; jå av joo och så vidare. När det gäller de här småorden kommer skillnaden mellan språken fram bara i skrift.
Helt finska markörer förekommer också när de unga på öarna samtalar. Niin, som betyder ’ja, mm’, hör till de vanliga finska småorden, liksom siis, som betyder ’alltså’ och kan användas för att ge emfas åt det ord som följer.
Någon vecka före följande samtal, hade Finland vunnit Eurovison song contest med Lordis Hard rock hallelujah:
U: men hu många gav de sen i gav hu många länder gav sen tolv poäng åt Lordi
M: siis många (’alltså många’)
Att det var fråga om verkligt många länder som gav Finland full poäng kan man se på ”siis många”.
I det här samtalet diskuteras scenshowen för ett av bidragen:
M: å sen lossna den hä duken sen
A: jå
M: efter nån stund å sen började hon dansa å
U: mukamas dansa (’typ dansa’)
M: nii just (’ja precis’)
A: m mukamas någå pyörii (’typ snurra runt’)
U: no nii:i (’ja precis’)
M: å va va dom å va va dom hä dom hä byxona dom hä
M: guldfärgade å byxona dom hade
E: jå
T: di va fö långa också
E: jå
M: joo ai siis nä siis (’ja aha alltså nä alltså’)
M: hon e int rikti klok
Här förekommer de finska diskursmarkörerna mukamas, nii just, no nii:i och den finsk-svenska kedjan joo ai siis nä siis. Mukamas antyder att talaren ifrågasätter sanningshalten i någonting. I exemplet ovan berättar M att en av schlagerdeltagarna började dansa, varpå U ifrågasätter om man verkligen kan kalla det här att dansa, mukamas dansa. M håller med, och efter det fortsätter A att ifrågasätta vad sångerskan egentligen gjorde, mukamas någå pyörii, där också verbet är på finska. U backar upp A med no nii:i, som är en vanlig kombination i finskt samtalsspråk. M:s avslutande yttrande joo ai siis nä siis, är ett exempel på hur svårt det kan vara att veta vilka av de olika delarna som kan uppfattas som svenska och vilka som finska. Siis är entydigt finskt och nä svenskt, medan joo/jå och ai/aj är finländska element gemensamma för båda språken.
Från början har de finskspråkiga varit överlägset flest på de fyra språköarna Tammerfors, Kotka, Björneborg och Uleåborg – och det har alltid varit viktigt att kunna finska där. Men länge talade man på svenska om sådant som hade med samhället att göra. I dag är svenskan i de här städerna i praktiken bara gångbar i privata sammanhang och i skolan, medan finska gäller för övrigt.
Alla dessa faktorer ger ändå inte tillräcklig grund för att tala om en enskild språkösvenska. I varje stad är den språkliga miljön unik. Kontakten med finskan är heller inte identisk på de fyra språköarna.
De olika språköarna har ingen geografisk kontakt med varandra och utgör inget sammanhängande dialektområde i sig. Däremot är det möjligt att hitta gemensamma drag för hur svenska samtal på språköarna speglar den språkliga vardagen, med den dagliga och intensiva kontakten med finskan.
Finskan är naturligtvis närvarande i det finländska samhället över lag, men att svenskan har kontakt med finskan blir påtagligast på de orter som uppfattas som svenska språköar. Svenskan på språköarna utgör ett slags ytterlighet. En beskrivning av svenskan på språköarna kan visa en möjlig framtidsbild av svenskan i Finland.
