Bloggare utmanar den klassiska arabiskan

Bloggaren Wael Abbas, 34, kunde inte föreställa sig sprängkraften i mobilerna som de två killarna höll i händerna. Han hade börjat med ett slags medborgarrapportering på sin blogg. Där skrev han om händelser i Kairo som tidningarna, på grund av självcensur, blundade för. Men han skrev inte på det klassiska arabiska nyhetsspråket, utan på egyptisk talspråksarabiska.

Det var när han bevakade en demonstration som de två killarna tog kontakt med honom. De hade läst hans blogg. Hade Wael Abbas skrivit i en tidning är det mycket möjligt att de inte vetat vem han var, kanske hade de inte ens kunnat läsa hans texter.

Att vara arab betyder inte nödvändigtvis att man kan kommunicera med andra araber på sitt modersmål, åtminstone inte mer obehindrat än vad svenskar talar med holländare. Arabiskan är inte ett språk, utan minst fem. Araber som bor vid Östra delen av Medelhavet och egyptiska araber kan prata någorlunda obehindrat med varandra (som svenskar med norrmän) medan gulfaraber och nordafrikanska araber har klara problem att förstå varandra när de talar.

Däremot förstår araber varandra om de skri­ver på standardarabiska. Den har de som har gått i grundskolan lärt sig, men alla i arabvärlden får inte den möjligheten. Trettio procent kan inte läsa alls, och det blir inte lättare av att skriftspråket kan vara svårtolkat. Korta vokaler skrivs inte ut, läsaren förväntas känna igen ordbilden och veta vilka vokaler som ska in mellan konsonanterna.

Arabiskan har utvecklat egna varianter regionalt, lite på samma sätt som latinet sprack upp i spanska, italienska och portugisiska, till exempel.

Standardarabiska kallas ibland för klassisk arabiska och är en mild modernisering av det språk som Kora-n­en skrevs på. Den är därmed islams heliga språk och vaktas som sådant. Den talade standardarabiskan konserveras även genom att den har ett statiskt skriftspråk, till skillnad från de andra arabiska språken.

Men en förändring är på gång. Det har bland andra Wael Abbas sett till.

- Jag känner att jag har lyckats komma fram till målet jag hade från början: att nå den yngre publiken som aldrig intresserat sig för politik eller journalistik, säger Wael Abbas.

En viktig anledning till att han blivit en symbol för den egyptiska bloggosfären är att han blir läst av en bred krets unga egyptier. Hans strategi, att visa filmsekvenser som andra undviker, på polistortyr till exempel, har gjort hans blogg nyhetsledande. Även om it-genomslaget formellt är lågt, så äger de flesta mobiltelefoner, där filmsnuttar och fakta om demonstrationer florerar flitigt. Internetkaféerna gör också att många har tillgång till nätet.

Att polistortyr förekommer i Egypten är allmänt känt. Människor som saknar kontakter och hamnar i häktet är chanslösa mot brutala poliser. En av dem är en lastbilschaufför vid namn Emad El Kebir. Han greps av poliser som misshandlade honom samtidigt som de filmade det utdragna övergreppet med sina mobiler.

Men någon blev bestulen på sin mobil, och snart var filmerna på vift. De hamnade hos de två killar som kontaktade Wael Abbas vid demonstrationen. Resultatet blev ovanligt: upprörd samhällsdebatt och fängelsestraff för poliserna.

Men debatten skulle inte ha tagit fart om inte Wael Abbas också använde språket mycket medvetet. Det faktum att han skriver på arabiskt talspråk, och dessutom med slangord, har gjort att bloggen har fått betydligt fler läsare. Fler förstår vad han skriver, särskilt i ett land där den största delen av befolkningen är ungdomar. I nyhetsmedier och i officiella sammanhang använder man annars standardarabiskan. I familjen, med polarna och i affären använder man det lokala talspråket, som följaktligen har låg status.

- Att skriva på standardarabiska är som att skriva på latin, säger Wael Abbas. Den förstås bara av några få ur eliten. Det är precis som när alla inte kunde läsa Bibeln.

- Varför ska jag skriva på ett språk som folk inte förstår, om det finns ett sätt att göra informationen tillgänglig?

Det är inte så att han inte kan standardarabiska. Han använder den till exempel när han skriver regimkritiska kolumner i dagstidningar; tidningar som inte skulle ta i en talspråkstext med tång. Än skriver ingen tidning på egyptisk talspråksarabiska, men den tidning som seglat upp som en av landets största har nog delvis sitt förenklade språk att tacka för framgångarna.

Visst har standardarabiskan fördelar. Internationella arabiska konferenser blir lättare att hålla. Marknaden för böcker och tidningar blir större. Tv-kanalen al-Jazira kan rapportera för en mycket större målgrupp, och förmedla information som inhemska kanaler hindras från.

Standardarabiskans förespråkare är många. De framhåller ofta dess elegans, de vackra artighetsfraserna och hur svår den är att bemästra. Den som talar en fin standardarabiska får respekt och ses som bildad.

- Jag är inte fördomsfull mot den klassiska arabiskan. Men jag vill inte att den klassiska arabiskan ska förtrycka egyptiskan, förmedla att denna är underlägsen och bara får existera i det fördolda. Jag vill inte heller att  folk ska känna sig syndiga för att de talar och skriver på egyptiska, säger Wael Abbas.

Det som av standardarabiskans förespråkare framhålls som språkets välsignelse är samtidigt dess förbannelse. Wael Abbas beskriver standardarabiskan som formell och stel. Han behöver tänka efter ett bra tag innan han kommer på något tillfälle då han upplever standardarabiskan som ett effektivare verktyg än egyptiskan.

- Det är vanligt att ett ord kan betyda många saker, säger han till sist. Det gör det möjligt att leka med ord på standardarabiska. Men ironi, till exempel, funkar inte alls. Och att häckla eller raljera är också ganska omöjligt.

Egyptiskan har på många sätt utvecklats till standardarabiskans motsats. Den är långt ifrån artig, snarare fräck, stundtals plump och ofta späckad med sarkasmer. Det går också snabbt att skoja tillbaka med en vass replik på egyptiska.

Därutöver är egyptiskan rik på metaforer och idiom som används flitigt, till exempel av en släkting som en gång gillande sade dämmähä sjäfif, ’hennes blod är tunt’, om en flicka som gjort gott intryck på honom. Rikedomen på metaforer har fötts ur att egyptierna sällan rakt ut säger vad de tycker, en följd av alla de regimer genom århundradena som inte tolererat opposition. Det finns därmed mängder med sätt att säga sin mening på egyptiska utan att gå rakt på sak. Släktingen menade inte att flickan hade blodbrist, utan att hon var lättsam och humoristisk.

Vid sidan om en viss förkärlek för barnslig buskis bygger mycket av den mest uppskattade och folkligaste humorn i Egypten på Shake­spearevis på språklig rikedom, och det kan räcka med ett välskrivet manus för att få publiken med på noterna. Drama och viss poesi är nämligen undantagna från den standardarabiska doktrinen, medan det på bokområdet bara är i dialoger som rollfigurerna agerar på egyptiska.

Trots detta är inte ens teaterscenen okontroversiell. När en nyöversättning sattes upp av Shakespeares En midsommarnattsdröm fick hantverkarna tala knegarslang, med för egyptiskan mycket typisk referenshumor. Publiken jublade, men kulturkritikerna rasade över bristen på vördnad.

Eftersom ingen sett någon poäng med att försöka kontrollera egyptiskan har den utvecklats fritt, böjts, förenklats och utnyttjats på det sätt som folk funnit bäst. Därför ser man till exempel många lånord från turkiska, persiska och språk som talats av kolonisatörer. Ett visst inflytande på egyptiskan har den uråldiga koptiskan haft.

Koptiskan härstammar från det språk som faraonerna talade och som var det kristna Egyptens modersmål. Koptiskan lever fortfarande kvar som kyrkospråk bland Egyptens miljontals kristna, men i övrigt fasades koptiskan långsamt ut efter arabernas intåg. De flesta ord byttes ut mot arabiska, men metaforerna blev ibland kvar. Samma sak hände i Levanten, länderna runt Västbanken, men med ett annat språk, nämligen arameiskan (se Språktidningen 5/08).

Att egyptiska upplevs som lättare att lära sig för en svensk än standardarabiska kan bero på att ordföljden är densamma som i svenskan, med subjekt-verb-objekt, i stället för standardarabiskans verb-subjekt-objekt. Selim tog bussen heter på egyptiska Selim räkäb (’åkte; tog’) el otobiis (’bussen’), medan det på standardarabiska blir Estakalla (’åkte’) Selim el häfelä (’bussen; droskan’).

Dessutom är egyptiskan tacksam för en svensk, eftersom den helt sonika byter ut det arabiska läspljudet th mot enkla s, och fräckt väljer att strunta i den gutturala, svåruttalade k-liknande bokstaven ?. Standardarabiskans qahwe (’kaffe’) blir på egyptiska ahwa.

Wael Abbas är inte ensam om att kämpa för egyptiskan. En försiktigt tilltagande nationalism spelar också språket i händerna. Med dålig ekonomi och en svag politisk position i närområdet ökar nationalismen och vurmen för Egyptens tidigare storhet, från faraoner via tidig industrialisering (Egypten var tvåa i världen med att anlägga järnväg) till blomstrande 1950-tal. Med detta följer ett uppsving för det egna språket.

Det är nu inte första gången. I samband med det osmanska rikets sönderfall under 1800-talet uppstod nationalistiska strömningar, och en liten grupp intellektuella arbetade redan då för bokutgivning och erkännande av egyptiskan som ett eget språk. Det skedde i samklang med att man i Egypten kämpade för frigörelse från kolonialmakten Storbritannien. Projektet dog med militärkuppen 1952, då den karismatiske Gamal Abdel Nasser tog makten. Egyptiska nationalister fick då ge vika för Abdel Nassers visioner om en nation som förenade alla araber som ett folk i stället för att utveckla egyptiska särdrag.

Redan i diktatorns namn syns en typisk skillnad mellan egyptisk och övrig arabiska. Nästan enbart de som talar egyptiska uttalar den arabiska bokstaven ? med ett g-ljud, det vill säga Gämääl. Övriga säger Jämääl med samma tonande ljud som i franska j´aime. Det är därför man känner igen en landsmaninna om hon med västerländska bokstäver stavar sitt namn med ett g. Och det är därför levantiska araber kan raljera över en artist som på egyptiskt vis börjat använda bokstaven g i sitt språk för att låta mer egyptisk och bli mer kommersiell i arabvärlden.

Men så var också läget fram till 1960-talet lite annorlunda. Egyptierna kunde fortfarande vara stöddiga, se sig som förebilder. De ledde utvecklingen i arabvärlden, med tidig industrialisering, universitetsutbyggnad och framtidstro. Kairos filmindustri låg trea i världen efter Bollywood och Hollywood, och pumpade ut filmer och popmusik till sina arabiska grannar. Allt på klingande egyptiska.

Egyptiskan blev det närmaste man kommer en brett förstådd dialekt i arabvärlden, och är det fortfarande, även om det inte är säkert att egyptiern förstår sin samtalspartner bara för att denna förstår honom. Däremot är den naturliga kulturella överlägsenheten svårare att hävda i dag, och glamouren som kunde kopplas till språket har falnat.

Yasmine El Rafie är journalist.