Bland levande och odöda pronomen

filmen Deadheads talar huvudpersonerna Mike och Brent om en zombie de har stött på:

Mike: ”What are we supposed to do with it?”
Brent: ”First off, that’s not an it, that’s Cheese”

Vi lever i zombiernas tid. Aldrig förr har levande döda – eller odöda – varelser varit mer populära. De finns överallt: i filmer, tv-serier, romaner, serietidningar, tv-spel, på kaffemuggar.

Det finns mycket att fråga sig om dessa gestalter. Varför är de till exempel så populära just nu? Vad symboliserar de? Varför är vampyrer populära under vissa perioder och under andra zombier?

Som språkvetare har jag emellertid ställt en helt annan fråga: Vilket pronomen används när man refererar till en zombie?

Genom Mikes användning av pronomenet it och Brents svar ”that’s not an it”, förstår vi att Mike och Brent har olika åsikter om huruvida zombien är en individ eller inte. Mike tycker att zombien är en it, medan Brent till och med har gett den ett namn.

Jag har i ett stort engelskspråkigt material, bestående av filmer, tv-serier och romaner, undersökt om zombien är en he, en she, eller en it – en ’han’, en ’hon’ eller en ’den/det’.

Jag upptäckte att pronomenvalet ofta inte beror på zombien i sig, utan på vilken relation personen som skriver eller talar har till varelsen. Jag insåg också att det ligger mycket makt i sådant litet ord som ett pronomen, eftersom det kan avgöra viktiga moraliska frågor, som hur en varelse bör behandlas och om den kan anses mänsklig eller inte.

På engelska finns det tre pronomen för tredje person singular: he, she, it. I de flesta fall är det ingen diskussion om vilket av dessa tre som ska användas. Om en man använder man he, om en kvinna she och om man talar om ett bord använder man it.

Men i referens till djur kan valet av pronomen variera betydligt, påpekar brittiska språkvetaren Cecily Clark. Om man använder ett personsyftande pronomen om ett djur, och säger till exempel: I have to take my horse to the veterinary, he is sick, ’jag måste ta hästen till veterinären, han är sjuk’, så uttrycker man en närmare eller mer sympatisk relation till djuret, än om man använder ett icke-personsyftande pronomen, som i I have to take my horse to the veterinary, it is sick, ’jag måste ta hästen till veterinären, den är sjuk’.

Men oavsett vad man använder för pronomen i ett sammanhang där man talar om djur, så är det aldrig någon tvekan om att det är just djur och inte människor det handlar om.

Huruvida en zombie är en mänsklig eller icke-mänsklig varelse är dock inte lika klart. Därför kan det pronomen man väljer spela en större roll för hur man uppfattar den här sortens varelse, och vilken relation man har till den.

Grammatiker, bland andra språkvetaren André Joly, menar att användandet av it för att referera till en varelse tydligt visar att man exkluderar denna från mänsklighetens sfär. Detta får i sin tur moraliska konsekvenser: att döda en he eller en she innebär att man begår mord, men om man dödar en it så handlar det mer om avlivning.

Detta blir uppenbart i följande scen ur tv-serien Z nation. Här berättar den unge 10K för den äldre Doc hur hans pappa blev smittad och förvandlades till en zombie:

Doc: ”What did you do?”
10 K: ”I killed it.”
Doc: ”Damn kid, you had to put down your own dad?”
10 K: ”I didn’t kill him, I killed it.”

Genom pronomenen i exemplet förstår vi att 10K inte anser att han dödade sin far, en människa, utan den omänskliga varelse hans far hade förvandlats till; det var alltså avlivning det handlade om, inte mord.

I den brittiska romanen The girl with all the gifts av M.R. Carey (2014) finns det två sorters zombier. Vi har de klassiska zombierna, som inte visar något tecken på medvetande, utan bara handlar enligt sin människoätande instinkt. Och så har vi de mänskligare zombierna, som kan tänka likt barn och som kan lära sig tala. När de överlevande människorna upptäcker dessa mänskliga zombier, ställs deras världsbild på ända. De är osäkra på vad de egentligen är för slags varelser. Ambivalensen syns i följande citat:

Bring us one of those kids. Let’s take a good long look at him/her/it.

Här används alla tre pronomenen för tredje person singular, vilket visar att talaren helt enkelt inte vet om zombierna bör anses mänskliga eller ej.

I romanen dissekerar en forskare zombiebarn medan de fortfarande är vid medvetande. Hon tycker att handlingen är acceptabel, eftersom hon anser att zombierna är icke-mänskliga – de är it. Men andra karaktärer i boken använder de personsyftande pronomenen när de talar om zombiebarnen, och tycker också att de borde behandlas på ett mer humant sätt.

De mänskliga zombierna, som har ett medvetande och därmed känslor, blir allt vanligare både på film och i litteratur. Historierna berättas också oftare utifrån deras perspektiv. The girl with all the gifts är en sådan berättelse, och det är även den amerikanska romanen Warm bodies av Isaac Marion (2010).

I båda dessa romaner finns alltså två sorters zombier: den klassiska hjärndöda och den mänskligare sorten. Den klassiska zombien är ett tydligt exempel på vad Kevin Boon, zombieforskare vid Pennsylvania state university, kallar den monstruösa andre, det vill säga den varelse som symboliserar allt vi själva inte är. Utifrån denna varelse kan vi skapa vår egen identitet som människor.

Men när zombierna agerar medvetet, har känslor och kan tala, så blir avståndet mellan dem och oss allt mindre. Därför behövs fortfarande den klassiska zombien som kan fortsätta att vara den monstruösa andre.

I Warm bodies kallas de mänskliga zombierna för Fleshies, eftersom de fortfarande har kroppar, även om dessa är mer eller mindre förruttnade. De monstruösa zombierna kallas för Boneys, eftersom det enda som finns kvar av dem är skelettet. Romanens huvudperson R är en Fleshie, och han växlar i valet av pronomen när han talar om andra zombier: om han syftar på en annan Fleshie väljer han ett personsyftande pronomen, men om han syftar på en Boney, väljer han pronomenet it. När två människor ser en Fleshie, däremot, använder de icke-personsyftande pronomen: ”What’s it doing?’’ ”I don’t know.”

Vem som är den monstruösa andre beror alltså helt och hållet på betraktaren. Dessutom kan pronomen, dessa små men ändå väldigt betydelsefulla ord, säga en hel del om vilken relation vi har eller skapar till andra varelser, verkliga såväl som imaginära.

Valet av pronomen kan göra varelser mer mänskliga – men också ta ifrån dem deras mänsklighet.

Linda Flores Ohlson är universitetslektor vid Institutionen för språk och litteraturer vid Göteborgs universitet.