Barnets begåvning är att våga säga fel

Språket är människans största uppfinning och viktigaste redskap. Om man vill tolka det mer evolutionärt skulle man kunna säga att språket är som ett abstrakt organ för kommunikation, som förs vidare kollektivt till nästkommande generation.

Och barn är exceptionellt språkbegåvade. Forskning tyder på att man kan lära sig upp till sju, åtta språk flytande före tio års ålder. Så utmärkt, tänker en och annan förälder som har ambitioner för sitt barn, låt dem börja plugga engelska och franska redan i treårsåldern! Men riktigt så enkelt är det inte. En stor del av barns språkbegåvning sitter märkligt nog i att barn inte alls eftersträvar att lära sig något språk.

Nej, barn lär sig språk mer eller mindre omedvetet. Det är utan tvekan det bästa sättet att lära sig något, vilket i sig är provokativt för oss vuxna som tror på skola, pedagogik och medveten, förnuftsgrundad inlärning.

Enklaste sättet att lära sig ett språk är att inte ha en tanke på själva språket, utan bara på att få sin vilja igenom. Så har vi alla lärt oss vårt modersmål en gång. Det vi egentligen lär oss är det mest effektiva sättet att påverka mamma och pappa (och övrig omgivning). Då får vi också deras språk på köpet, utan att vi märker det.

Det här är ett slags naturens smarta mångsyftande, där flera processer körs parallellt. Medvetandet jobbar efter en plan, men under tiden får olika specialiserade delar av hjärnan arbeta på egen hand, med helt andra syften, utan att vi ens vet om det. Och då är de rasande effektiva.

Här kan vi tydligt se problemet när vi som vuxna vill lära oss språk. Vi är i högsta grad medvetna om att vi till exempel går en kurs i italienska och vill odla affärskontakter eller  vad det nu är. Denna medvetenhet gynnar inte alls språkinlärningen. Tvärtom hämmar det den.

Dessutom har vi respekt för det främmande språket och är rädda att göra fel. Det är en avgörande faktor. Barn är inte alls rädda att göra "fel", de gör hur många "fel" som helst - doms bil, jag springde och så vidare. Det är i själva verket alla "felen" de gör som leder till att de lär sig språket så snabbt.

När ett barn begår ett grammatiskt eller böjningsmässigt normbrott så är det ett resultat av självständighet. Former som deras och sprang är i grunden helt osjälvständigt härmande, medan doms och springde  i regel kräver att man tar egna initiativ, det vill säga att man hittar på en form som man tror man kan bli förstådd med.

En vuxen som läser italienska skulle oftast aldrig drömma om att hitta på en egen form, om hon eller han inte visste vad som gäller. Denna respekt för språket - som barnet alltså saknar - är som en osynlig mur som håller oss utanför det språk vi vill lära oss.

Vi vuxna kan naturligtvis lära oss förstå en del och konversera lite, men mycket få lär sig tala ett språk flytande så att de verkligen kan göra sig själva rättvisa på det. Själv har jag till exempel studerat tyska i omgångar sedan de tidiga tonåren och även pluggat på sommaruniversitet i Wien. Det innebär att jag förstår en del tyska och i bästa fall kan få ett sammanhang i en dagstidning eller ett tv-program (om de inte pratar för fort). Men när jag själv talar tyska är jag en helt annan människa än mitt "svenska" jag: jag håller med om det mesta, har få egna åsikter och tillför inte samtalet mycket av värde.

Min respekt för den tyska grammatiken håller mig utanför den osynliga muren, medan barnets respektlösa hantering alltså leder till att det blir insläppt.

Man kan se det som ett slags språkets självbevarelsedrift. Eftersom språket hela tiden måste vara flexibelt och i rörelse för att fylla sina syften så släpps endast den som är kreativ och medskapande in på insidan. Den som behandlar språket alltför respektfullt och som ett färdigt system är i princip att betrakta lite som en parasit. Alla tidigare språkbrukare har ju lämnat sina bidrag till vårt språk och gjort det till det fulländade redskap det är; den som inte vill lämna något eget bidrag utan bara "utnyttja språket" blir alltså inte insläppt och får stå på utsidan, mest konversera och hålla med.

I praktiken är det dessa inbyggda försvarsmekanismer som gör att barn har lätt att lära sig språk medan vuxna har mycket svårare.

Och det är sin tur dessa sinnrika anordningar som får mig att tro att språket just är ett av evolutionens "senaste" påfund. Evolutionen har oavlåtligt naturhistorien igenom prövat allehanda horn, näbbar, sköldar, kamouflageteckningar, spikklubbsförsedda svansar med mera - allt för att öka olika varelsers chans till överlevnad. Kanske språket är att förstå som en sådan osynlig, kollektiv och mycket flexibel kroppsdel?