Bara riktigt fri på förstaspråket

Häromdagen, när jag behövde en undanflykt från att börja göra något trögstartat och viktigt, satte jag mig och läste gamla e-brev mellan mig och min man. Förutom att det var ett snabbt och informellt besök i minnenas kvarter slog det mig att det jag skrivit var fullt förståeligt, trots mängder av grammatiska brister, märkliga stavningar och emellanåt lite egenartad vokabulär. Breven kommunicerade både innehåll och känsla. Jag berättade, reflekterade, flirtade och analyserade. På engelska.
Jag minns hur det var. Jag satt i timmar och skrev och slog i ordboken. Jag minns att jag blev frustrerad av att inte få använda det språk som jag kan och är hemma i. Jag minns också att jag tänkte att det kanske ändå var bra att jag blev lite språkligt begränsad, att jag inte kunde ösa på som jag brukade, att jag blev tvingad att lämna ett utrymme till den förälskade unge mannen på andra sidan Nordsjön.
Alla familjer har sitt särskilda språk, som för utomstående ibland kan te sig obegripligt. Vårt skulle kunna kallas interkulturellt – eller kanske hemlagat; ett pidginspråk som blandar friskt och där vi ännu sammanlagt är bäst på den engelska varianten, men där svenskan fungerar allt bättre. Maken är rätt språkligt lat. Han föredrar oftast att prata engelska, även när han har läst eller hört något på svenska som han vill kommentera. Hans svenska blir dock stadigt bättre, och efter flera år i Sverige klarar han allt fler svåra saker som nyanser och glidningar. Vi har språk nog till det mesta i praktiken och till alla våra hushållsnära känslor.
Detta har inte förändrats sedan vi fått barn. Vad som däremot har förändrats är andelen svenska som pratas här hemma. Den har ökat markant.
Visst finns det många andra sätt än ord att uttrycka sin kärlek på. Men om jag inte skulle få tala med mitt barn på mitt modersmål då skulle jag känna mig som ekande brons, som en skrällande cymbal. Låter högt men tomt på innehåll.

Jag accepterar att min man säger ”I love you”. Ja, det händer inte alltför sällan att jag blir glad när han säger det. Det finns tillfällen då jag tror att min existens och min mening har hängt i den sköra tråd som hans ”I love you” har erbjudit mig. Och jag säger ”I love you” tillbaka både nu och då. I början för att det var det enda språk han förstod, och det var viktigt för mig att budskapet gick fram. Nuförtiden för att det är ett av våra språk och för att det fortfarande ligger nära honom. Och inte alltför långt från mig (man har väl varit på bio!). Men även mellan vuxna finns det andra sätt än ord för att visa kärlek.
Vad jag dock har lagt märke till är att jag emellanåt faktiskt säger andra saker på engelska än vad jag skulle ha sagt på svenska. Jag är beroende av färdiga fraser på ett sätt som jag inte är på svenska. Mitt språk blir klyschigare och tappar de modifieringar jag rikligt strör omkring mig på mitt modersmål. Detta blir tydligast när jag är väldigt arg eller upprörd. Andemeningen är väl i grunden densamma, men orden är så olika att jag efteråt tänker att det nästan är som om jag såg och lyssnade på en annan människa.

Kärlek och språk hör ihop. Ibland kan jag till och med tänka att kärlek är den enda riktiga anledningen till att försöka kommunicera något med ord.

Tidigt började mitt barn att kommunicera verbalt och ligger för tillfället (knappt halvårsgammalt) i hårdträning med konsonanterna, med fokus på salivbubbliga bilabialer och långa rrrrrrullande r-ljud. Ganska ofta är jag osäker på exakt vad hon menar, men vi pratar på: jag på svenska och hon på sitt språk. Och när jag hör hennes pappa prata förtrolig engelska med henne ger det mig fördjupad inspiration till att använda mitt eget språk.
Jag pratar svenska med barnet för att jag exakt vet vad orden betyder för mig.  En del av orden har andra använt före mig (min egen mamma till exempel), så jag har livsviktiga betydelsebärande referenser till dem. Samma sak gäller satsmelodin. Den hör samman med orden, och blir alltid malplacerad i andra språk och med andra språks ord. Men det allra viktigaste är att jag är fri och får göra vad jag vill i mitt förstaspråk. Ingen kan komma och säga att jag inte får göra si eller så med orden, att det inte är riktig svenska, för jag vet att det är riktig svenska.
Även om det ibland känns avigt att prata engelska med den vuxna person jag har privilegiet att leva med, så fungerar det ändå för det mesta. Vid olika tillfällen i livet kan jag ibland fundera över hur vårt liv tillsammans skulle se ut om vi hade samma förstaspråk. Men det är en hypotetisk tankelek. Vi är vuxna och hanterar hyggligt våra språkliga, såväl som andra, tillkortakommanden.

Med barnet kan jag inte tänka mig att prata något annat språk än svenska. På ett sätt skulle man ju kunna säga att det är lite knasigt, eftersom hon (till skillnad från maken) än så länge faktiskt inte har, och förmodligen inte ens söker, verbal förståelse. Jag skulle kunna prata marsianska eller schweizertyska. Det skulle inte göra någon skillnad för hennes förståelse. Men jag vill att hon från början ska ha tillgång till mig där jag har störst möjlighet till fokus, närhet, skarpsinne och påhittighet.
I mitt modersmål har jag en hemortsrätt som är alldeles självklar. Och den självklarheten vill jag förmedla till henne.