Svenskans djuriska sida i närbild

Kelgris, ana ugglor i mossen, en glad lax. Varför finns det så många ord och uttryck med djur? Djur har omgivit oss i alla tider. Att skapa ord och uttryck med dom har därför legat nära till hands, och uttrycken har haft tid att bli många och väletablerade.

Carl Ahlstrand, språkkonsult, förlagsredaktör och författare, har nu samlat många av dessa i Djuren i vårt språk. Boken är en uppföljare till den prisbelönta ­Maten i vårt språk. (Ja, mat är en annan sådan rik språkkälla. Kroppen och naturen är två andra.)

Bokens kapitel ägnas åt ett specifikt djur eller en grupp av djur. Hundar och katter får egna kapitel, medan andra, som våra svenska rovdjur och nötkreatur, får tränga ihop sig under gemensamma rubriker.

Ursprungen till klassiska uttryck som fårskallar, snorkråkor och turturduvor förtecknas natur­ligtvis, liksom ovanligare som plåtkråkan (som är en helikopter) och gåsvin (som betyder vatten). Majoriteten av förklaringarna är kortfattade men vissa ord och uttryck förlänas längre passager. Åsnebryggans olika betydelser utreds grundligt liksom hur tjuren och björnen används för att illustrera köpmönster på aktiemarknaden. Roliga anekdoter, som hur åsnan ­hamnade på tuberna med Karlssons klister samsas med mytologin kring stjärnhimlens svanar, lejon och fiskar. Boken avslutas med ett kapitel betitlat ”Kame­leonter” om uttryck som låter som djuruttryck men egentligen inte är det – som bullshit, kölsvin och örngott.

Författaren har gjort gedigen research. För nyare uttryck har han gått till internetbaserade källor medan äldre exempel spåras upp i såväl medeltida ordspråkssamlingar som klassiska verk som Pelle Holms Bevingade ord.

Vem ska läsa den? ­Författaren själv menar att boken kan läsas av språknörden, den som vill lära sig svenska och djurälskaren. Jag tror också att språkglada yngre personer kan uppskatta ordstäven och fnissa åt ordvitsarna som avslutar kapitlen. Och nog kan Catarina Lundegårdhs vackra teckningar locka ett eller annat mycket litet barn att sitta med en vuxen som bläddrar och läser lite här och där?

Avslutningsvis. Jag vill visser­ligen inte göra en höna av en fjäder men måste ändå fråga: varför inget register? Ett register hade smakat fågel!

I inledningen flaggar författaren för att boken är en del i en serie. Även om jag inte hört det från hästens mun – det är ren spekulation från min sida – är en inte alltför vild gissning att nästa del handlar om kroppen eller naturen. Jag håller korpgluggarna öppna för den.

Karin Milles är professor i svenska på Södertörns högskola.