Klimatångest i runform

För några år sedan ordnade Språktidningen succéartade runresor till Uppland och Sörmland. Intresset var mycket stort. Liksom kunskapstörsten.

Nu kommer för första gången på länge ett större populärvetenskapligt verk om runor. Och det handlar inte om vilken runsten som helst, utan om det viktigaste runminnesmärket av dem alla: Rökstenen, rest i Östergötland omkring år 800. Det är den längsta runinskrift som vi känner till. Och den märkligaste, med dunkla anspelningar på ett redan då förflutet. Den gåtfulla ristningen – i delvis svårtydd lönnskrift – har alltsedan den togs ur väggen i Röks kyrka för cirka 160 år sedan, lockat forskare till mer eller mindre fantasifulla tolkningar. Ofta har de kopplats till forntida slag och fjärran platser.

På senare år har uttolkandet gått in i en ny fas med uppslag från olika håll. Nu ger Henrik Williams, professor i runologi vid Uppsala universitet, snabbfotat ut sin version, men han redogör också utförligt för tidigare och andra tolkningar.

Henrik Williams analys är delvis baserad på ett tvärvetenskapligt grupparbete, vars resultat väckte uppseende häromåret. En central del av texten tolkas som en hänvisning till den mytomspunna fimbulvintern, den klimatkatastrof på 500-talet då hälften av Nordens befolkning anses ha gått under. Vulkanutbrott förmörkade solen med flerårig missväxt som följd. Bevis för utbrotten i form av aska finns lagrade i grönländska glaciärer. Och fruktan för att något sådant skulle hända igen var förstås stor.

Nu lanseras idén att händelserna, som levde kvar i folkminnet, ingick i den äldre vikingatidens mytologiska och religiösa föreställningar som kommer till uttryck på Rökstenen.

För Rökstenen är enligt det här synsättet helt enkelt ett religiöst dokument. Varin ristade runorna över sin döde son Vämod, som han vill se anlända till efterlivet. Den inventering av föreställningar om döden och livet efter detta som han gör återfinns, enligt Henrik Williams, i andra fornnordiska källor. Särskilt påminner innehåll och struktur om dikterna ”Vaftrudnesmål” och ”Völvans spådom” från den poetiska Eddan.

Monumentet, som tros ha ingått i en begravningsritual, presenteras som ett fall av fossil muntlighet. Vi får helt enkelt en inblick i vad som kan ha sagts vid en stormans jordfästning under äldre vikingatid.      

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.