Handbok för Högsta domstolen

Helena Englund Hjalmarsson och Anki Mattson (Jure)

I höstas tog Högsta domstolen ställning till den omstridda kalkbrytningen i Ojnareskogen på Gotland: ”Partiellt prövningstillstånd i fråga om vilken betydelse Miljööverdomstolens lagakraftvunna dom om tillåtlighet har vid den aktuella prövningen av tillståndsfrågan. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklaras vilande.”

På myndigheter över hela landet lades pannor i djupa veck för att försöka utröna vad utslaget egentligen betydde. Domstolen ville inte förklara sig. De flesta som tvingades brottas med texten gissade att innebörden var att domstolen tänkte pröva en tidigare dom i Mark- och miljööverdomstolen, där Nordkalk fått grönt ljus för kalkbrytningen.

Språklagen stadgar att myndighetssvenskan ska vara vårdad och begriplig. Samtidigt går det att ifrågasätta lagens avskräckande effekt – hittills har ingen fällts för obegripligheter, och inte ens Högsta domstolen anser sig behöva förklara beslut som är av stort allmänintresse, varken för medborgare eller för myndigheter.

Det juridiska språket förändras inte i samma takt som allmänspråket. Dubbla negationer, långa meningar och onödiga uppräkningar är några av de juridiska ovanor som språkkonsulterna Helena Englund Hjalmarsson och Anki Mattson identifierar i Juristens skrivhandbok.

I stället för att se svårtillgänglighet och abstraktioner som juridiskans ryggrad tipsar de om vägar till ett myndighetsspråk där ledstjärnan är: kunden har alltid rätt – att förstå.

Författarna rekommenderar botemedel mot substantivsjukan, motgift mot monotona meningar, stopp för överdosering av det ibland luddiga pronomenet man, och sträng ransonering av passiva verb och pompös stil. Råd som onekligen är användbara för andra än jurister.