Doldisar formar politiskt språk

Öppna era hjärtan! Rödgrön röra! Något har gått sönder i Sverige! Spara i ladorna!

De flesta politiska tal går obemärkta förbi. Inte så konstigt, med tanke på de ordmassor som sköljer fram i plenisalen, på konvent, gator och torg runt om i landet. Andra tal – eller snarare formuleringar – fastnar dock som klister.

Etablerade politiker kan hålla bortåt fem tal per dag. Det säger sig självt att de omöjligen kan producera alla dessa på egen hand. De har också oftast en professionell skribent att luta sig mot: en talskrivare. Och ofta är det just talskrivarna som har mejslat fram de mest slagkraftiga momenten i talen.

Dessa yrkesutövare har hittills fått föga uppmärksamhet i Sverige. Uppdragsgivarna har heller inte direkt skyltat med dem. Inte ska man väl vara beroende av andra för att snitsa till ett tal? I Storbritannien och USA har talskrivarna däremot länge haft en annan status, liksom retorisk skicklighet generellt.

Nu vill Gunnarsson och Thulin lyfta fram de svenska talskrivarna. Deras bok är definitivt ingen lärobok i retorik. Däremot skildras en rad politikers talarstil, deras komplexa förhållande till sina talskrivare och i vilken mån de själva improviserar i talarstolen. Talskrivarnas inflytande på politiken diskuteras också ur olika perspektiv.

Boken koncentrerar sig på svenska regeringschefers talskrivare, som Stefan Löfvens högra hand Anders Thor, Fredrik Reinfeldts Moa Berglöf och hans spinndoktor Per Schlingmann, Jenny Åkervall och Anneli Toresson, som ingick i Göran Perssons stab, och Ingvar Carlsson, som från början fick uppdrag som talskrivare åt Tage Erlander tillsammans med Olof Palme.

I boken får vi också stifta närmare bekantskap med några brittiska och amerikanska retorikmästare, bland andra Winston Churchill, som var sin egen talskrivare och Ted Sorensen, som skrev åt John F. Kennedy. Donald Trumps samarbete med Stephen Miller och Steve Bannon får ett eget kapitel.

Boken är skriven i reportageform. Kapitlen byggs till viss del upp av egna intervjuer, men författarna nyttjar i högre grad andra källor – som biografier, tidningsartiklar, tv-intervjuer – i långa citerade passager. Vissa av talen återges och analyseras med retoriska termer, som ethos, logos och pathos.

Den lite slängiga journalistiska stilen kan ibland bli tröttande. Det är som att läsa ett 400 sidor långt reportage, som börjar om för varje person som skildras. Men om man läser boken i mindre portioner är den ett intressant dokument, inte minst för att iaktta hur politikens villkor för att nå ut har förändrats under de senaste decennierna.