Visst smakare bra – men hur går det till?
Smakarebra? hörs ofta på restauranger. SARA LÖVESTAM går på jakt efter grammatiken bakom frågan.
”Vad säger servitrisen?”
Frågan kommer från en person med svenska som andraspråk. Hon har på restaurang ofta hört frågan ”smakarebra”, och nu undrar hon vad frågan egentligen består av. ”Vad jag förstår är smakade bra, men det låter inte korrekt”, skriver hon.
Mitt svar på frågan förvånar kanske: Det som låter som re betyder det – men när det gäller verbet kan vi omöjligt veta, till 100 procent, om servitrisen menar ”smakar det bra?” eller ”smakade det bra?”. I meningen ”smakar det bra?” reduceras nämligen r och d till ett r. Och i meningen ”smakade det bra?” kan smakade uttalas som smaka (och d:et i det uttalas som ett r)!
Det är det där med uttalet smaka av smakade som kan vara aningen förbluffande. Som tidigare sfi-lärare har jag ägnat viss tid åt att reda ut saken: verb i konjugation 1 (sådana verb som får -ade som ändelse) kan uttalas utan -de i preteritum. Man kan mycket väl säga ”i går titta vi på en lägenhet” eller ”sen såga vi ner trädet” utan att det i de flestas öron låter onaturligt eller ovårdat. (I skrift fungerar det förstås inte.)
De andra konjugationerna kommer däremot inte med samma möjlighet. Man kan inte ta bort -de eller -te från ett verb i till exempel konjugation 2 (sådana verb som får endast -de eller -te som ändelse) och säga ”i morse brygg jag kaffe” eller ”i går läs jag en bok”. Man kan inte heller ta bort det från ett verb i konjugation 1 som slutar på s, som vänslades eller kittlades.
På lingvistlingo kallas uteslutandet av -de att man reducerar bort preteritumsuffixet, och när jag analyserar mig själv märker jag att jag gör det ibland, men inte alltid. Varför inte? Svenska Akademiens grammatik berättar bara att det var vanligare förr och inte förekommer i sydliga dialekter. En sökning i Diva, Digitala vetenskapliga arkivet, serverar inga svar, och jag ges inga alternativ: Jag måste lyssna på prat.
Mitt material blir valda delar av avsnitt 147 av podden Flashback forever, där jag i spontant tal snappar upp 36 förekomster av verb ur första konjugationen i preteritum. Av dessa visar sig 13 sakna suffix – över en tredjedel! Ur mitt forskningsmaterial kan nämnas uttalandena ”när man var liten och kasta maneter på varann” och ”jag kanske mysgrina över något relationsproblem”.
Mina slutsatser efter denna lilla undersökning är som alltid i forskningssammanhang att mer forskning behövs. Mönstret jag kan utläsa är otillfredsställande svagt, men jag ger er här de rön jag har:
- Bruket varierar kraftigt mellan de tre talarna, och den vars dialekt låter mest nordsvensk utesluter flest preteritumsuffix – men alla gör det någon gång, och den största suffixuteslutaren uttalar stundom preteritumsuffixet. Slutsats: Bruket är delvis dialektalt men inte alls konsekvent bundet till dialekt.
- De som ganska sällan utesluter preteritumsuffixet gör det när de talar snabbt och i förbigående, gärna i en bisats. När dessa personer låter verbet avsluta en mening har det alltid preteritumsuffix, medan de suffixlösa verben alltid följs av något annat. Slutsats: För somliga är detta en möjlighet främst när verbet är obetonat.
Vad säger allt detta om vår servitris, som går runt och frågar ”smakarebra”? Tja, kanske har hon en dialekt där suffix i första konjugationen vanligen utesluts i preteritum. Men hon kan också vara från något annat ställe, och utesluta suffixet för att betoningen i denna mening inte ligger på smakade utan på bra. Sedan finns förstås möjligheten att hon i själva verket talar i presens. Eller så har hon bara hört andra servitriser fråga ”smakarebra”, och vet inte ens själv vilket tempus hon talar i. Vi vet ärligt talat ingenting mer om servitrisens bevekelsegrunder än innan jag genomförde min undersökning. Men vi har fått begrunda en apart företeelse i det svenska språket – och det smakar minsann alltid bra.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
