Visst är å, ä och ö bokstäver på riktigt

Finns det något som kränker en svensk mer än en genomsnittlig engelsktalande ­persons uppfattning om vad å, ä och ö är?
Som när en amerikan lägger ut en bild på en svensk vägskylt som lyder Jonas väg och inhöstar många skratt för att vag på engelska är en vanlig förkortning för vagina. Jag vet innan jag klickar på läs alla kommentarer (vilket jag självklart gör) att svenskar och amerikaner kommer att ha mycket svårt att mötas i detta.
Svenskar: Jag är svensk och jag förstår inte.
Amerikaner: Alltså, vag kan betyda ’vagina’ på engelska!
Svenskar: Jaha, och? Vag och väg är två helt olika saker.
Amerikaner: Fast det är ju i princip samma ord.
Någon diplomatisk svensk: Det är lite långsökt, hörni medsvenskar, men en amerikan ser inte skillnad på våra bokstäver a och ä.
Amerikaner: Det är inte alls långsökt. Det ena a:et har någon sorts accent, det är allt.
Tio miljoner svenskar samtidigt: DET ÄR ­FAKTISKT TVÅ OLIKA BOKSTÄVER.

Vi känner verkligen något för det ­faktum att ä är en egen bokstav, precis som å och ö. Om prickarna vore ­accenter, som ´ över e i entré, skulle vi minsann inte ha dem i slutet av vårt alfabet, som har 29 bokstäver och inte 26! Då skulle inte Magnus, Brasse och Eva ha gjort sånger om dem, de hade inte haft egna ramsor i våra ABC-böcker!
Den som känner till dessa bokstävers historia kan förstås invända att de är varianter av a och o. Å är en kombination av a och o, medan ä och ö är a och o kombinerade med e. I äldre texter kan man ovanför bokstäverna se det lilla e:et, som i dag förenklats till två prickar.
Så amerikaner och engels­män har rätt? Ä är en sorts a? Naturligtvis inte! Åtminstone inte om man inte samtidigt ­betraktar j som en sorts i, g som ett slags c och v som en variant av u. Dessa bokstäver har nämligen ursprungligen varit varianter av varandra, och ett streck, en böj eller annan detalj har använts för att skilja dem från varandra – antingen med­vetet eller i en sorts evolution.

Det är lite godtyckligt, vad som räknas som egna bokstäver i ­världens språk. Ta ü till exempel. I bland annat det turkiska och ungerska alfa­betet är ü en egen bokstav, som skulle ha besjungits av Magnus, Brasse och Eva om Fem myror är fler än fyra elefanter gjort utlands­karriär.
På tyska däremot, räknas ü som en ­variant av u i alfabetet, och kan bytas ut mot ue om prickarna inte finns att tillgå. Känner en tysk Jürgen samma motstånd mot att skriva Juergen som en svensk Göran kan känna mot att skriva Goeran? Det förtäljer inte historien, men det skulle förvåna mig om en undersökning kom fram till något annat (snälla forskare, undersök tyskars och svenskars respektive känslor inför ü och ö – ett Ig Nobelpris står på spel!). Det är i alla fall tydligt att svenskar föredrar att byta ut ö mot o hellre än oe i exempelvis ­mejladresser där diakritiska tecken inte får förekomma, och att de flesta av oss inte kopplar ö och ä till e över huvud taget.
För att de är egna bokstäver.
Detta hindrar inte engelsktalande (obs inte alla engelsktalande) från att avfärda svenska vokalgrafem. Ibland betraktar de rentav våra bokstäver som exotiskt utsmyckade a och o, och använder våra prickar och ringar som grafiska bokstavsförhöjare i logotyper och bandnamn – inte minst inom heavy metal där prickarna fått namnet ”heavy metal-prickar”. Mötley Crüe och Deströyer 666 är exempel på sådana bandnamn, vars uttal på svenska knappast togs i beaktande när bandnamnet valdes. Men ­roligast, från vår horisont, blev det förstås när det brittiska metalbandet på 80-talet valde namnet Trojan (som i Troja) – dekorerat med prickar. Den tuffa t-shirten de tryckte upp med påskriften Tröjan sägs ha sålt bra i Sverige.

Sara Lövestam är föreläsare och författare.