Vissa tomrum bör lämnas i fred
Det är inte alldeles lätt att läsa ett pjäsmanus. De flesta av oss är mer vana vid prosa, där det i allmänhet finns en löpande, berättande text som ledsagar oss genom handlingen. De längre replikskiften som återges i en roman eller novell kan visserligen ses som avbrott i berättelsen – en sorts närbilder som lyfter fram de talande och förskjuter perspektivet till ett ”här och nu” – men de brukar vara tydligt integrerade i ett sammanhang.
Annorlunda är det med dialogerna i dramatiska verk. Där råder ett oavbrutet ”här och nu”. Man får vid läsningen intrycket av att någonting saknas, som om berättaren/dramatikern har dragit sig tillbaka, eller maskerat sig och delat upp sig i sina rollgestalter, och replikerna står där alldeles nakna och utlämnade med ett stort tomrum omkring sig. I jämförelse med en prosatext verkar pjästexten ofärdig. Även om man kan ha en viss hjälp av mer eller mindre detaljerade scenanvisningar, är sammanhanget, den för översättaren så viktiga kontexten, svårare att urskilja.
Med andra ord finns ett större tolkningsutrymme – för alla inblandade. Och just det ofärdiga är ju faktiskt själva poängen. En pjäs ska tolkas i flera led och är inte färdig förrän den gestaltas på scenen i mötet med en publik. Den första tolkaren är dock översättaren som har direktkontakt med originalet och naturligtvis bör försöka vara så trogen som det bara går.
Men det finns inga neutrala översättningar. Under arbetets gång är det omöjligt att inte för sitt inre öra höra tonfall och tempi, och för sitt inre öga föreställa sig hur skådespelarna rör sig och förhåller sig till varandra på scenen. Är de vända mot varandra eller från varandra? Står de, går de, eller sitter eller ligger? Och hur förhåller sig replikerna till varandra? Vart är de riktade? Why? kan vara en reaktion på något som nyss sagts (Hurså?/Vadå?/Varför det?) eller tolkas monologiskt, dramatiskt förhöjt (Varför?). Ett Really? kan översättas med Verkligen?/Menar du det?/Va? eller det lite vagare, förträffliga svenska ordet Jaså?. Det sistnämnda rekommenderades mig en gång av en dramaturg, med förklaringen att det är ”mer spelbart”.
Frågan är hur vag översättningen ska vara, hur mycket som ska lämnas öppet för vidare tolkning. Som alltid gäller det att hålla huvudet kallt och inte övertolka, fylla i alla tomrum, utan bevara den mångtydighet som finns i varje levande text. Men tolkningen kommer ingen ifrån. Var och en som tolkar en text gör sin egen version.
