Vi har väl alltid skojat till språket

En vetenskaplig artikel jag skulle vilja se är ”Humorns roll i språkutvecklingen”. Men alldeles lättbeforskat är ämnet knappast. Vi har för all del en viss bild av hur språk lät förr, och ibland också hur och varför de förändrades till sina nutida versioner.

Vi kan konkludera att ganska få språkförändringar beror på medvetna beslut, och en del bygger antagligen på missförstånd. För att ta ett enkelt nutida exempel på det sistnämnda kan nämnas björntjänst, som för äldre talare betyder att man skadar någon trots att man bara vill väl, men som för yngre kommit att betyda ’stor tjänst’. Det brukar antas att betydelseglidningen har skett genom associationer med teddybjörnar och godmodiga litterära figurer, som Bamse, Nalle Puh och Baloo, samt uttryck som björnkram, där förledet mest betyder ’stor’. Och det här kan väl bokföras som just ”olycksfall i arbetet”.

Men den här misstagsbaserade ursprungshistorien anges ofta även för andra språkliga uttryck, exempelvis talesättet ont krut förgås inte så lätt. Förebilden är lågtysk, och motsvaras på modern högtyska av Unkraut vergeht nicht (so leicht), alltså ’ogräs förgås inte (så lätt)’. Medeltida svenskar som inte var så styva på lågtyska skulle ha missuppfattat detta och förvrängt det till den nuvarande svenska formen. Tänk så tokigt det kan bli.

Men är det verkligen den rimligaste förklaringen? Svenskarna verkar ju ha begripit innehållet i yttrandet, liksom samtliga ingående ord utom just Unkraut. Det gjorde dem tydligen fundersamma, tills att någon kom på att det rimligen måste översättas till ’ont krut’, ett begrepp som ingen vare sig förr eller senare har hört talas om utanför just detta talesätt.

Vi kan så klart inte veta, men är det inte egentligen rimligare att anta att den svenska versionen skapades mellan svenskar som mycket väl begrep originalet, men som en blinkning till varandra och fullt medvetet beslöt sig för att skoja till det hela en smula?

Det är svårt att veta vad folk skrattade åt förr, och det är alltför lätt att anta att de inte ens hade något som vi skulle identifiera som skämtlynne, men vi har ju faktiskt sett samma sak hända senare. Äpplet faller inte långt från päronträdet måste väl ändå vara ett skämt från början, men uppfattas av en del som originalversionen. Det finns en del belägg för att uttrycket ler och långhalm ursprungligen betydde ’två saker som verkligen inte hör ihop’, och att det var just ironiska användningar som gjorde att det som ursprungligen var ett skämt till slut normaliserades.

Likaså hade sommarplåga en mer bokstavlig betydelse förr – en låt som inte bara var flitigt spelad under semestermånaderna, utan en som man verkligen ansåg sig lida av att höra.

Det är väl just den flitiga användningen som gör det. Jag tillhör själv den generation som lanserade den nya betydelsen av suga i svenskan (det suger, ’det är dåligt’), så där har jag sett (och om än så lite bidragit till) utvecklingen i realtid. Den nya betydelsen hade förstås amerikansk förebild, och var från början skämtsam: ”Både du och jag vet att man inte kan säga så på svenska, men nu är vi lite wild and crazy och gör det i alla fall”, liksom. Ju fler gånger något sägs, desto mer normalt blir det. Efter ett antal användningar har själva roligheten försvunnit, och det suger har bara blivit ännu ett nytt sätt att dissa något. Det är varken kul eller okul, det bara är.

Jag föreställer mig att ord som a-laget, fotnötter, följetänger, modesjanger, nuffror och omedelbums har liknande ursprung, liksom de ungdomliga interjektionerna ofta!, i betydelsen ’nej verkligen inte’, och orka!, ’nej, kära mor, det har jag inte för avsikt att utföra”.

Och när man ser förfriskad användas för ’stupfull’ i polisrapporter, får man onekligen intrycket av att den ironiska touchen helt har förlorats.

Det finns en tendens att se människor från andra tider och platser som exotiska. Men kanske ska man ibland anta att folk helt enkelt är folk. Varje gång kattens domesticering diskuteras brukar det heta att djuret var en praktisk råttfångare. Men kan det inte vara så att fornegyptier gillade att klappa på katter precis som nutida människor gör? Och i samma anda – folk på medeltiden kanske inte var urbota korkade. De kanske likt nutida människor tyckte det var skoj att lattja med språket.

Mitt förslag är att processen har funnits där hela tiden, men ju längre tillbaka i tiden en sådan här utveckling ligger, desto svårare blir den förstås att spåra. Men vem vet – det som i dag är våra pluraländelser eller bestämda artiklar, kanske var världens roligaste skämt för några tusen år sedan?

Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.