Vi bryr oss om berättelser

Många som har något viktigt att förmedla eller lära ut får en tråkig insikt: det är inte självklart att någon vill lyssna eller läsa. Ett fantastiskt sätt att öppna människors öron och ögon på är då att använda sig av berättelser. Både modern forskning och tusentals år av erfarenhet visar att berättelser fungerar utmärkt för den som vill föra kunskap vidare.

I september 1991 smälte liket av en 5 300 år gammal människokropp fram ur en glaciär i de italienska alperna. Arbetet med de komplicerade, och i grunden ganska tråkiga, undersökningarna av kroppen blev i flera år en följetong i medier över hela världen.

Allmänhetens plötsliga intresse för dental- och tarmanalyser byggde sannolikt på att alla resultat man fick fram vävdes ihop till historien om ismannen Ötzi – en person av kött och blod – som troligen dukat under i en dramatisk strid med en okänd förföljare.

Det är ingen slump att de flesta medier, pr-människor och politiker så ofta använder sig av case, ’fallstudier’, det vill säga berättelser om ”verkliga” personer och händelser, för att väcka intresse för teoretiska resonemang och komplicerade sammanhang.

Sedan många år tillbaka har kognitionsforskare och pedagoger förstått att faktorer som identifikation och inlevelse­förmåga kan ha stor betydelse för att få människor att orka ta in ny information, eller för att få ny kunskap att framstå som begriplig och relevant.

Berättelser har också förmågan att väcka något annat som verkar få våra hjärnor att öppna sig: känslor. Inom minnesforskningen talar man om emotionalitetseffekten. Den går i korthet ut på att människors vilja att lära sig saker, och lägga dem på minnet, tycks öka kraftigt om informationen kommer till dem i sammanhang som väcker tydliga känslor.

Om vi blir glada, upprörda, rädda eller ledsna över något så minns vi det bättre. Och enligt forskarna kan förmågan att känna vara livsviktig för vår framgång att lära oss – och därmed för vår överlevnad som art. Upplevelser som väcker känslor tycks ge en signal till hjärnan om att ”det här är värt att göra plats för”. Det verkar helt enkelt som om evolutionen har gjort våra hjärnor särskilt motiverade att förstå berättelser, därför att de ger oss en kemisk vink om att vi ska bry oss.