Vårt dagliga tal blir daterat en vacker dag

Meningsfulla författarjubileer lyfter fram evigt värdefull skönlitteratur ur halv glömska. Så är det i år med Lars Ahlin, född 1915 och kanske den främsta i vad som ibland kallas arbetarförfattarnas andra generation.

Lars Ahlin skrev de flesta av sina romaner och noveller mellan 1943, då han debuterade med Tåbb med manifestet, och 1961. Han hyllades ofta för sitt språk. ”Lars Ahlins varma, rika språk sveper läsaren oemotståndligt med sig, förför honom, för bort honom, bäddar honom in i glädje och trygghet”, skrev en hänförd Olof Lagercrantz i sin recension av Lars Ahlins kanske mest berömda roman, Natt i marknadstältet från 1957. (Lägg märke till att Olof Lagercrantz sextio år före hen ogenerat använder han som könsneutralt pronomen!)

Hur känns detta språk i dag? Kan vi läsa det som samtida, eller tvingar oss språkhistoriens gång att forcera ett tidsraster innan vi sveps med och bäddas in?

Språkhistoriker nu för tiden ser gärna 1945 som ett gränsår för den moderna svenskan. Ja, alla årtal är naturligtvis ungefärliga. Den stora Svenska Akademiens grammatik från 1999, som har till uppgift att beskriva ”det moderna svenska standardspråket i tal och skrift”, förstår det som ”svenskan under 1900-talets andra hälft”. År 1945 beslutar Tidningarnas telegrambyrå att avskaffa verbens pluralformer i sina telegram (”de allierade vann kriget”, inte vunno), Expressen med sitt raka kvällstidningsspråk är ett år gammal, Pippi Långstrump ligger färsk på bokhandelsdiskarna, Povel Ramel har precis slagit igenom med sitt vanvördiga ordvrängande och i den litterära högstatustidskriften BLM har för första gången flertalet dikter ett modernistiskt formspråk, utan rim och meter.

Andra – till exempel jag själv – föredrar dock åren omkring 1970 som skiljelinje. Du-tilltalets genombrott, rörelsen mot ett intimiserat och förenklat myndighetsspråk, den stridare strömmen engelska lånord och en del annat skulle motivera gränsdragningen. En del försök med studenter tyder också på att texter äldre än 1970 uppfattas som språkligt ålderdomliga, men inte de därefter.

Så Lars Ahlins prosa från 1940- och 50-talet är ett bra test. Åldrad eller samtida? Först måste då sägas att Ahlins språk har en del drag som var säregna också för hans egen tid. Han ville inte skriva så kallade illusionsromaner, där läsaren kliver in i en fiktiv värld utan förbehåll; han ville föra dialog. Läsaren ska vara medskapande i den berättelse som växer fram. I munnen på sina romanfigurer lägger därför Lars Ahlin ord och formuleringar som bryter all realism.

Tolvåriga Zacharias i Natt i marknadstältet får exempelvis formulera sig som en vuxen: ”Han visste att han redan hade förlorat många ord och gjort andra omöjliga för sig och att åter andra levde ett falskt liv. Det pågick ett ständigt inbördeskrig inom honom, där ord dräpte ord. Kanske något angeläget ord avled varje dag? Då var det något angeläget i hans liv som avled.”

Men illusionsbrytande berättarteknik finns också på 2010-talet. Det är i stället det mer realistiska språkskiktet som förser Natt i marknadstältet med smärre ålderdomligheter. Ord och vändningar kan vara hämtade från ett vardagsspråk på väg bort.

Det är sällan vi i dag klarar skivan, slår en vals, slår ett försök och försöker hålla korpgluggarna öppna. Hur ofta stoppar vi näsduken frankt i fickan, klarar beställningarna prompt, är på småkitsligt humör, tycker någon är fin värre eller undrar vad man i all sin dar ska säga? När hörde ni sist om någons svåraste pärs, eller att någon sålt sin part (inte andel)? Vem säger det där är ingen sak för dig och inte ingenting för dig? När hade det inte förslagit (inte räckt till) fast vi tagit i med samfällda (inte gemensamma) krafter?

Vart och ett för sig är uttryck av detta slag inte konstiga, svårbegripliga eller ens otidsenliga. Men när de fyller sida efter sida skapar de distans till dagens läsare. De hör till ett skikt av ordförrådet som hela tiden förändras: dagligt talspråk, men inte de allra mest centrala och högfrekventa orden och uttrycken. Visst förstår vi alla i all sin dar, och visst kan vi tänka oss att säga det. Men en vacker dag (för att ta en annan vardagsfras) klingar det ändå en smula gammaldags.

1957 års svenska är inte 2015 års. Olof Lagercrantz bländades av ett samtida, mycket folkligt, levande talspråk som smältes samman med det säregna, högstämda tonfall som Lars Ahlins figurer plötsligt kan brista ut i.

I dag har vi svårare att läsa av beståndsdelarna i den Ahlinska prosan. Inte riktigt lika lätt att svepas med och bäddas in.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.