Vägvisare i skyttet
Ett visir visar vad vi siktar på.
Visir i betydelsen ’skjutbart hjälmgaller, ansiktsskydd på (medeltida) hjälm’ är belagt åtminstone sedan början av 1500-talet. Men rätt vanligt i bildlig betydelse blev det på 1830-talet, i fraserna med öppet visir, ’öppet och ärligt’, och med nedfällt visir, ’anonymt, hemligt’.
Senare fick visir spridning i allmänspråket som benämning på olika ansiktsskydd: skärmvisir, solskärm och visirliknande del av skyddshjälm på tävlingsförare och ishockeyspelare. Allmänt bekant blev ordet särskilt i sammansättningen bogvisir, ’öppningsbar förstäv (på färja), uppfällbar port’ i samband med Estoniakatastrofen 1994.
Via tyskan hämtades visir in från franskans visière, ’hjälmgaller; ögonskärm, skärm på mössa’ och ’sikte (på skjutvapen)’. Den sistnämnda betydelsen har visir också i svenskan. Det franska grundordet är bildat till fornfranskans vis, ’ansikte’, av latinets visus, ’seende, syn’. Vis ingår också i prepositionen visavi, ’mittemot’, på franska stavat vis-à-vis, ordagrant ’ansikte mot ansikte’.
Länge användes i svenskan ofta stavningen visir för det ej besläktade vesir, av turkiska vezir och arabiska wazīr, om hög ämbetsman, minister i muslimska länder.
Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.
