Tre språk för två i en relation
Olle Josephson om språklig gemenskap i en hyllad romandebut.
Den som skriver en svensk roman som delvis är förlagd till Italien eller Bosnien, kan strö in några ord på italienska eller bosniska, för lokalfärgens skull. Man kan inte räkna med att läsaren förstår. Författaren får antingen på något sätt omskriva, översätta eller låta de främmade orden beteckna något av föga betydelse för innehållet.
Men vad händer när läsaren kan förstå det främmande språket? Hur gör svenska författare med danska och norska?
I Per Olov Enquists Ett annat liv (2008) utspelar sig det tolfte kapitlet i Köpenhamn. Berättarjaget samtalar mycket med herr Clausen. Alla herr Clausens repliker är på svenska. På de första sidorna i Kerstin Ekmans Sista rompan (2002) befinner man sig i andra världskrigets ockuperade Oslo. Folk går ut och in på ett kafé. Kerstin Ekman låter dem yttra sig på svenska, även om hon i samma kapitel visar sig väl insatt i norska språkförhållanden. ”Han kan prata både riksmål och nordtrøndsk” heter det om en av huvudpersonerna.
I Eyvind Johnsons Krilons resa (1942) söker huvudpersonen Krilon kontakt med motståndsrörelsen i Trondheimstrakten under andra världskriget. Nästan alla norska motståndsmän (ja, det är bara män) talar svenska. Undantaget är gamla gubbar som i enstaka, korta repliker uttrycker sig på god tröndelagsdialekt.
Svenska författare tycks alltså mestadels låta danskar och norrmän tala svenska.
Icke så Johanna Frid. I hennes hyllade debutroman Nora eller brinn Oslo brinn från 2018 (märkligt nog har titeln inte kommatecken kring Oslo!) utnyttjas alla de tre skandinaviska språken. Det ger särskilda uttrycksresurser åt denna roman om kärlek och svartsjuka, om sjukdomen endometrios – som ger ohyggliga menssmärtor – och om nordisk språkgemenskap.
Huvudspråket är svenska, eftersom boken är skriven i jag-form av svenska Johanna (som har vissa likheter med författaren). Hennes kæreste, som det heter, är danska Emil, en snäll pojke som dock inte riktigt förstår Johannas våldsamma, irrationella svartsjuka på Emils eks-kæreste, Osloflickan Nora. Danskan och norskan används naturligtvis för Emils många och Noras mycket få repliker (och Facebookinlägg, bör man tillägga, för det är en kärleksroman i nutid). Men de är också språken för särskilda danska eller norska företeelser och för Johannas inre tankar i vissa lägen.
Realismen i replikåtergivningen blir extra effektfull de få gånger som Emil eller Johanna inte talar sitt modersmål. ”Johanna, du äter ju inte kött”, säger den spända och allvarliga Emil vid det gemensamma läkarbesöket inför Johannas operation. ”Du är lige så dejlig som et cirkustelt”, utbrister Johanna när Emil dyker upp hos henne sedan hon legat flera timmar i svåra smärtor.
Emil och Johanna besöker ibland Emils vänliga radhusföräldrar i Odense: Hanne og Svend. ”Mamman berättade om barnen i børnehaven.” Nora, däremot, jobbar ”i barnehagen”. I radhuset är det framför allt gott om dansk mat: boller, æbleskiver, flæskesvær (’fläsksvål’) och forloren hare (’köttfärslimpa inrullad i bacon’). ”Sen julmiddag, og kartofler i alle tænkelige varianter.”
De norska företeelserna är mer konventionella. Johanna läser in dem i Noras mammas Facebookbilder, som hon följer med svartsjukans tvångsmässighet: ”De umgicks ständigt – kino och middag ute, en långsam söndag i hytten, kos der hjemme en fredagskväll.”
Johanna tänker alltså delvis på danska eller norska när hon tänker på Emil, Nora eller andra skandinaver. ”Hur skulle jag någonsin kunna göra någon i Emils familj nöjd? För Nora var jag jo simpelthen ikke.” Eller: ”Signe och jag hjälptes åt med kaffet. Vi sa nästan ingenting. Det var sindsygt svært bare det at forstå hvad den anden sagte.”
Språkblandningen möjliggör alltså inte bara lokalfärg och replikrealism, utan därtill snabba perspektivbyten och en starkare närhet till Johannas inre. Blandade språk svarar mot blandade känslor.
Boken kan också läsas som en etnografisk studie av mellanskandinavisk språkförståelse i flerspråkighetens tidevarv. Att läsa danska är lätt, att lyssna är värre. Första gången Johanna träffar Emil förstår hon ”inte ett ord”. Hon lär sig känna igen ett ansiktsuttryck som är ”standard för möten skandinavisktalande emellan – en stelnande fasa och ovilja att ge uttryck för att man faktiskt inte förstår”.
Emil och Johanna vill förstå, och gör det till sist mycket bra – boken slutar lyckligt. Man kan lägga märke till att på den långa vägen fram till djup ömsesidig förståelse förekommer aldrig engelska. Engelska är ju ofta första kontaktspråk i snabba möten mellan danskar och svenskar. Som sådant fungerar det utmärkt. Men ska vi känna varandra, och kanske leva länge tillsammans, då blander vi och stoler på vores modersmål.
Olle Josephson är professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet.