Sventons temlor hejdade karriären
Vi flyttade till Danmark när jag var sju, och jag gick i dansk skola i andra och tredje klass. Familjelegenden säger att jag gick och teg den första månaden i skolan och därefter öppnade munnen och talade flytande danska. Jag vägrade sedan att gå in i affärer med mina föräldrar eftersom jag skämdes över deras hopplösa danska uttal. Barn är av naturen opportunister. Jag blev förstås bäst i klassen i dansk rättskrivning.
Språkbytet gav tillfälle till åtskilliga reflexioner om översättningsproblem, om ord med likartat utseende men olika betydelse med mera. (Det är inte sällsynt att översättare har en upplevelse av tvåspråkighet någonstans bakåt i sin biografi, har jag sedermera märkt.) Just vid den här tiden utkom Åke Holmbergs första bok om Ture Sventon, Ture Sventon, privatdetektiv (1948). Den blev omedelbart min favoritbok och min första stora litterära upplevelse – denna suveränt balanserade, vänliga ironi! – och jag följde sedan utgivningen tätt i spåren och läste de nya Sventonböckerna allteftersom de utkom. Jag bestämde mig snart för att översätta den första boken och få den spridd i mitt nya land.
Projektet stötte naturligtvis genast på stora svårigheter. Sventon heter så därför att han inte kan uttala Svensson. Han älskar semlor men kallar dem temlor, och han köper dem på Rosas konditori som han kallar Rotas.
Svåra problem för en översättare! Semlan är för det första en okänd företeelse i Danmark, både den fyllda och den ofyllda. Och hur förvränger man namnet på en företeelse som inte finns? Hur låter en dansk som läspar? Jag kämpade med dessa formidabla stenar på min karriärväg men lyckades aldrig vältra dem åt sidan. Numera är Sventonböckerna översatta till långa rader av språk, till och med danska (även polska, ryska och till och med esperanto, ett språk utan kulturmiljö). Av lojalitet med mitt forna jag har jag inte tagit reda på vad mina kolleger har hittat för lösningar. Själv rådbråkade jag min fantasi men lyckades aldrig komma på något som lät acceptabelt, allt blev lika konstigt.
Hindren var av språk- och kulturspecifik art, skulle vi numera säga. Vissa företeelser är så kopplade till ett visst land, till en viss folkgrupp eller en viss kulturmiljö att det blir omöjligt att ”översätta” dem. Hur översätter man torpstuga till franska? Kanske går det att driva upp någon passande glosa, men hela associationsfältet, var blir det av? Eller AK-
arbete? Eller luciatåg? Et cetera et cetera.
I Sventons fall kan man inte bara ersätta semlan med något annat bakverk. Semlan har en alldeles egen betydelsesfär i Holmbergs böcker och i svensk kultur: en detektiv som inte dricker whisky utan äter semlor med grädde, mycket grädde – dessa symboler för osofistikerad trevnad och anspråkslöshet.
I princip finns det förstås bara två lösningar: att hitta någon företeelse med samma eller besläktat kulturellt betydelsevärde, eller också att lyfta över alltsammans ograverat i den nya språkmiljön och kanske med fotnoter, utredande efterord, förord, ordlistor eller liknande förklara innebörden i den främmande företeelsen. I olika publicerade översättningar hittar man exempel på dessa olika strategier, och valet är aldrig lätt. Men det är också en fråga om tid och tillvänjning: den första översättningen från ett främmande land måste kanske anpassa sig till pionjärsituationen och välja en typ av lösning; när sedan landet blir mera känt och vi vänjer oss vid att läsa författare därifrån kan man göra på ett annat sätt.
Temlan blev mitt fall den gången. Det var nog bra. Men jag kan fortfarande grubbla på hur den borde ha översatts.
