Svenska verbundret förundrar

I slutet av mars var jag i Lyon på bokmässa. Jag satt i paneler och pratade om det för fransmännen så exotiska ”svenska deckarundret”, signerade böcker i timslånga sjok, åt Lyons berömda mat och njöt av att solen värmde så pass att man frivilligt tog av sig sin jacka. Men de bästa två timmarna var ändå de jag tillbringade på ett översättarseminarium.

Två översättare hade i förväg fått en text av mig på svenska (de inledande kapitlen i boken Finns det hjärterum). Nu satt de i en sal fylld av intresserade åhörare, och försvarade bit för bit sina översättningar. Hur hade de tolkat ordet svenssonpappa? Vad är stilvärdet i ordet människan i en mening som ”jag kan inte med människan”? För mig, som textens upphovsman, var det förstås en fröjd att lyssna på – utöver författaren är det nog bara översättare som ägnar samma text lika mycket omsorg och energi. Men det blev ännu bättre!

Mitt i seminariet började det nämligen handla om grammatik.

– Det är ju så svårt att översätta från svenska, sa den ena översättaren. För svenskan är så verbcentrerad. På svenska sneglar man, slötittar, blänger, glor, bligar, glanar och kikar. På andra språk beskrivs i stället ofta själva blicken med ett adjektiv. Samma sak gäller många andra verb, och därför kan en svensk mening på två ord ibland behöva översättas med flera beskrivande satser på franska.

Jag tog med mig denna spaning hem. Där hemma satt Kaden, en amerikansk utbytesstudent som bor hos mig under sin termin i Sverige. Ett upplägg jag för övrigt kan rekommendera, om man vill uppdatera sitt amerikanska slanglexikon eller bara i allmänhet höja sin livskvalitet.

Jag och min amerikanska student började lägga märke till att de ord som var svårast att översätta till engelska ofta var just verb. Hur översätter man ’jag orkar inte’ till engelska? Jo, det får bli ungefär I don’t have the energy. Såvida det inte är maten man inte orkar, då får man säga I’m full.

’Vi hinner’ blir på engelska We have time.

’Jag heter Sara’ blir My name is Sara.

För att inte tala om den där gången när jag försökte förklara att jag unnade Kaden att ha fest med min sambo när jag inte var hemma.

– Vad är det engelska verbet för att man låter någon ha något som man själv gärna hade velat ha?

– I’ll let you have it. ’Jag låter dig ha det.’ Eller: You can have it. ’Du kan ha det.’

– Jo, fast verbet för att det känns bra att man låter den andra ha det? För att man gillar den andra och tycker att den förtjänar det eller behöver det?

– Hm. Vi har nog inte det. Jag tror inte att en amerikan kan känna så.

Jag ägnade en stund åt att förklara begreppet den svenska avundsjukan samt jantelagen och att om det är några som inte unnar andra framgång så borde det enligt stereotypen vara svenskar. Det handlar nog inte om vad man är förmögen att känna. Det handlar om det svenska verbundret. Att fika. Att vabba. Att planka, att vaska och att panta. Att orka.

Språk är ju så där. Där man i ett språk använder ett adjektiv, har ett annat språk ett substantiv. Något engelskan beskriver med ett substantiv kan i svenskan behöva formuleras som en hel fras. Men nästa gång du möter någon som hävdar att svenskans ordförråd är ”så fattigt liksom” i jämförelse med engelskan (som ofta råkar vara det enda språk på vilket de läser romaner), kan du lägga huvudet på sned och fråga:

– Hur säger man ’blunda och gapa’ på engelska, nu igen?