Svårt när det blir för enkelt

Man ska göra allt så enkelt som möjligt, men inte enklare. Den aforismen brukar knytas till den legendariske fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein. En sund regel, men i vårt nerviga och klickberoende samhällsklimat brukar förenklingarna gå en bit bortom punkten där Einstein ansåg att man borde sätta stopp. Jag frestas att välja ordet simplifiering, som jag bedömer har en viss pejorativ underton, och det är i så fall just vad jag vill få fram.

Ta till exempel när en människa blir av med sitt jobb, vilket ju kan gå till på många olika sätt. Man kan bli uppsagd, helt i enlighet med avtal. Det kan bli så att en tidsbegränsad anställning inte förlängs. Eller någon blir omplacerad, det vill säga får en ny uppgift men har kvar anställningen. Man kan varslas om uppsägning, vilket innebär att arbetsgivaren förvarnar om att det om en tid kommer att ske uppsägningar för ett antal personer. Det här är de mest förekommande formerna för att jobb tar slut.

Men hur brukar vi bli upplysta av journalister och andra samtidsskildrare? Jo, i en stor mängd av ovanstående exempel får vi veta att ”sexhundra personer får sparken” eller ”Sara flirtade på jobbet – nu sparkas hon”.

Men vad betyder det då att få sparken? Min egen, tämligen bestämda, inställning är att uttrycket ska reserveras för situationer när en person blir mer eller mindre omedelbart av med jobbet, inte sällan efter att ha begått oegentligheter eller på annat sätt ha åsidosatt sina skyldigheter som anställd. Den formella termen är avskedande; för några år sedan hette det ofta att han fick avsked på grått papper.

I juli utbröt den it-skandal som snabbt kostade två statsråd jobbet. Den ansvariga myndighetschefen ska avskedas från sin tjänst som generaldirektör i regeringskansliet, enligt regeringen. Och det, mina damer och herrar, är vad jag kallar att få sparken. Med buller och bång. I generaldirektörens fall som en följd av ett brott, som dessutom är allvarligt.

Så jag undrar: är det något fel på precision? Vad är poängen med att beskriva alla händelser i Sverige där någon får lämna sitt arbete som att vederbörande har fått sparken?

Det finns fler exempel på när journalistkollektivet tycks ha en obetvinglig lust att byta ut ord och förändra innehållet i nyhetsflödet. När en åtalad har genomgått rättspsykiatrisk undersökning och resultatet är att det inte föreligger allvarlig psykisk störning kan man ge sig den på att en majoritet mediehus kommer att basunera ut att personen inte är psykiskt sjuk eller ibland till och med frisk. Och det är inte en korrekt slutsats av undersökningen.

Rubrikerna blir klatschiga, tillspetsade och dramatiska, men vi nyhetskonsumenter blir felinformerade. Vad sägs om att skippa det klåfingriga förenklandet, bromsa marschen mot fördumning och börja leverera lite precision?’

Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.