Svårt att skydda de många små

Alfred Kik är glad när vi träffas i Goroka, den största staden på Papua Nya Guineas isolerade högland. Han har just fått ett stipendium från Christensen Fund för att fortsätta och vidareutveckla det examensarbete han redan slutfört på magisternivå.

I över ett år har Alfred Kik undersökt till vilken grad den yngre generationen behärskar något av landets otaliga mindre språk, eller i stället huvudsakligen gått över till något av de tre officiella språken: engelska, tok pisin och hiri motu.

Tack vare sin forskning ska Alfred Kik snart resa till Europa för första gången. Där ska han medverka vid en konferens i Storbritannien. Men han medger att han ändå är ”extremt ledsen” – för hans forskningsresultat är nedslående. Efter att ha vänt sig till 4 220 högstadieelever vid 17 skolor i olika delar av Papua Nya Guinea, kan Alfred Kik konstatera att landets mindre språk försvinner fort.

Han bad bland annat eleverna att uppge namn och egenskaper för fåglar och växter, såväl på engelska som på sina respektive mindre modersmål. De fick också berätta om hur fåglarna och växterna kan användas, till exempel inom medicin, i rituella sammanhang och till utsmyckning.

Resultaten visade att framför allt ungdomar i städerna snabbt tappar sina modersmål, och därmed också de kulturella kunskaper som kommer till uttryck i dem:

– Stadsborna hade inte bara glömt namnen, utan i större utsträckning även de användningsområden och egenskaper som finns gömda i språken, konstaterar Alfred Kik.

Av Papua Nya Guineas tre språk växer tok pisin, som är baserat på engelska, allra snabbast. Tok pisin är numera det viktigaste officiella språket. Hiri motu talas främst i landets södra delar.

– Hiri motu har ingen koppling alls till engelska, och är nu lite på dekis efter att ha gått framåt fram till 1970-talet, säger Mikael Parkvall, forskare vid Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet.

Han berättar att hiri motu är baserat på motu, det språk som ”sedan tidernas begynnelse” har talats kring huvudstaden Port Moresby. Tok pisins spridning tror Mikael Parkvall delvis kan bero på dess likheter med engelskan, som ofta uppfattas som ett inflytelserikt språk med hög status.

Tok pisins ursprung kan spåras ända till James Cooks landstigning på 1770-talet och mötet mellan européer och urfolk. Språket har sedan dess inte bara utvecklats, utan även spridit sig från kusten ut till öar och upp till höglandet, och har de senaste årtiondena vuxit med raketfart även i Port Moresby med omnejd.

– Vanligtvis brukar språk som talas i en huvudstad vara ballare än något annat. Men tok pisin har kommit från vischan och tagit över, vilket är lite ovanligt, noterar Mikael Parkvall.

Tok pisin är ursprungligen ett så kallat pidginspråk, det vill säga en typ av reducerande språk som i första hand används för kommunikation mellan människor med olika modersmål. För de flesta är det fortfarande ett andraspråk, men det finns nu över 100 000 talare som har tok pisin som sitt modersmål. Det betyder att det har övergått från att vara en pidgin till att bli ett kreolspråk. Så kallas de pidginspråk som har utvecklats till att bli modersmål för större grupper.

Språkutvecklingen beror på de extrema samhällsförvandlingar som just nu äger rum på Nya Guinea, som är världens näst största ö. Kolonialismens påverkan var här såväl sen som begränsad. Först i slutet av 1800-talet byggde nederländare, britter och tyskar sina första koloniala utposter på Nya Guinea. Den ekonomiska aktiviteten skedde då främst vid kusten och på de många mindre öarna runt omkring.

För många på det otillgängliga höglandet kom dock den första kontakten någonsin utifrån i samband med andra världskriget. Medan västra halvan av Nya Guinea 1963 blev en indonesisk provins, så blev Papua Nya Guinea – på den östra halvan – självständigt från Australien först 1975. Det är egentligen först på senare år som utländska företag har fått fäste i landet. 87 procent av befolkningen bor fortfarande på landsbygden.

Nya Guinea befolkades så tidigt som för cirka 50 000 år sedan. Kvarlevor från den tiden har hittats inte bara vid kusten utan även på 2 000 meters höjd på höglandet, där staden Mount Hagen i dag är belägen. Redan för 7 000 år sedan bedrevs jordbruk i samma område.

Men utmanande terräng och tung vegetation har gjort att närliggande samhällen med olika folkgrupper har levt helt isolerade från varandra i tusentals år. Isoleringen har i sin tur bidragit till att de lokala språken har bevarat sin särart, och att det än i dag existerar omkring 850 skilda språk på Papua Nya Guinea. Inte någon annanstans finns en lika stor språklig mångfald.

Alfred Kik berättar att både kultur och språk var ”nästan helt opåverkade” av yttre faktorer fram till 1960-talet, och att urbaniseringen påbörjades först under 2000-talet.

– När många personer med olika språk nu kommer till ett och samma område så måste de ju kommunicera med varandra. Då är engelska eller tok pisin den enkla lösningen.

Detta gäller även i de förorter – eller squatter settlements – där de fattiga hamnar. Men det gäller dessutom folk inom överklassen, som vill göra affärer eller politisk karriär.

– Studenter med föräldrar som har gått i skolan förlorar sina hemspråk snabbare än studenter med outbildade föräldrar, säger Alfred Kik.

De utbildade föräldrarna tenderar att avstå från att lära sina barn de gamla stamspråken, som ofta är små och har begränsat användningsområde utanför hemtrakten.

Alfred Kik berättar också att myndigheterna i början av 2000-talet skrotade dual language education, ett system med undervisning på två språk i grundskolan, som infördes på 1980-talet. Vid självständigheten 1975 blev engelska officiellt språk inom Papua Nya Guineas förvaltning och utbildningsväsende. Men då uppstod problem med inlärningen för elever som inte talade engelska. Därför implementerades ett system med utbildning på tok pisin eller mindre modersmål fram till mellanstadiet, då engelska började fasas in för att sedan dominera under högstadiet. Systemet bidrog samtidigt till att bevara och stärka landets mindre språk. Men denna policy övergavs då myndigheterna ansåg att den tog för mycket tid från andra ämnen.

Den organisation som i stället gör mest för att bevara Papua Nya Guineas språkliga mångfald är Summer institute of linguistics, SIL, som grundades 1934. Från början gick verksamheten främst ut på bibelöversättning, men med åren har SIL också blivit en av världens viktigaste aktörer för att dokumentera hotade och mindre språk i världen, bedriva språkforskning och främja språkutveckling.

SIL finns i över 100 länder. Organisationens center i Papua Nya Guinea har sedan 1956 legat i Ukarumpa, fyra timmars resa från Goroka med ett par minibussar på skumpiga lervägar, genom fattiga bergsbyar och hisnande vackra landskap.

Väl framme påminner Ukarumpa om den lilla by på Östgötaslätten där jag själv växte upp. Här finns de finaste husen och de mest välkrattade gräsmattorna jag ser under min resa. Peter Frost, föreståndare för språktjänsterna, visar runt mig på området.

Förutom skola finns här en välsorterad livsmedelsaffär, kyrkogård och ett av provinsens bäst utrustade sjukhus. SIL har till och med egen tryckeriverksamhet här, för att kunna trycka och sprida allt från ordböcker till biblar.

Men för att kunna trycka biblar på Papua Nya Guineas många olika språk så måste dessa först översättas. Hur detta går till får jag lära mig vid ett ”panelsamtal” som dagen till ära arrangerats för mig. Runt bordet sitter tio av de 117 utlänningar som just nu på plats är involverade i det som dessutom är världens största utländska missionärsverksamhet.

I Papua Nya Guinea, berättar de, har skriftspråk aldrig slagit rot, och för bara ett par generationer sedan fanns det inte några skriftsystem alls för de lokala språken i landet. Sedan dess har dock över hälften av språken fått ett alfabet, vilket nästan uteslutande skett genom SIL:s verksamhet. Det sker när organisationen kontaktas av en kristen församling någonstans i landet, som önskar få Bibeln översatt till sitt modersmål. Därefter skickar SIL en eller två personer, som får bo i samhället för att lära sig språket – och tillsammans med lokalbefolkningen skapa ett alfabet, sammanställningar av grammatik och ordböcker. Detta är en process som i genomsnitt tar 20 år.

Isolering och avsaknad av vägnät innebär att språken i regel är mycket olika även inom landets 24 provinser. Det finns förvisso cirka 200 språk i Papua Nya Guinea som tillhör samma språkfamilj – de austronesiska språken – som ofta talas längs med kusten eller på de mindre öarna utanför.

Bland dessa språk märks petats, det redan utdöda kaniet samt sissano, som var ett livskraftigt språk med 5 000 talare kring byn Sissano på nordkusten ända tills en tsunami drabbade regionen 1998. Många av de drygt 2 000 dödsoffren var sissanotalare. Deltagarna i panelsamtalet kallar skämtsamt dessa tre språk för ”den lätta delen”, eftersom de har likheter med såväl varandra som andra austronesiska språk.

Men det finns även drygt 600 andra språk som ofta har vuxit fram oberoende av varandra. Merparten är papuanska språk, varav cirka 475 sorteras in i en språkfamilj vid namn trans-Nya Guineaspråk (TNG). Dessa skiljer sig i sin tur åt så mycket att de har delats in i dussintals underfamiljer på flera nivåer. Det finns också ett fåtal språk, som kuot och sulka, vilka är isolater, det vill säga språk med så stora särdrag att de inte räknas till någon språkfamilj alls – inte ens TNG. Varken kuot eller sulka har i dag några kända släktingar.

Det första steget för SIL blir oftast att konstruera ett alfabet, där varje betydelseskiljande språkljud, fonem, i regel får ett tecken. Bland annat har man nedtecknat språket rotokas, som har drygt 4 000 talare i provinsen Bougainville. Rotokas är det språk i världen som har minst antal bokstäver: tolv stycken, som representerar elva olika fonem.

Samtidigt finns det språk som yele, med över 80 olika fonem och lika många skrivtecken. Detta beror på att de elva grundläggande vokalerna och de tretton grundläggande konsonanterna kan uttalas på olika vis. Många av konsonanterna kan uttalas antingen med läpprundning – så kallad labialisering – eller med tungryggen höjd mot gommen – palatalisering – eller både och. Fonemet får då ett skrivtecken bestående av två eller flera konsonanter, trots att det handlar om fristående fonem. Vokalerna kan vara långa eller korta och dessutom nasala, vilket då gör att fonemet skrivs med ett kolon framför, till exempel i k:ey:e, som betyder ’dörr’.

Alfabetet bestäms av hur språket låter, och för att lära sig språket och dess fonologi – hur språkljuden fungerar i språket – måste missionärerna vistas i rätt miljö. Särskilt viktigt är det att alfabetet utvecklas tillsammans med talarna snarare än över deras huvuden. Detta gör personliga relationer oerhört betydelsefulla, så arbetet måste få ta tid.

Problem kan uppstå med exempelvis fonem som inte finns i engelskan. Då får man ofta ha ett gruppmöte eller en diskussion om hur detta ska nedtecknas. I yele finns exempelvis två olika n-ljud; ett som likt i engelskans fine och nice uttalas med tungan precis över framtänderna, och ett som uttalas med tungspetsen mot tänderna. Även om detta låter snarlikt för en engelsktalande person, så är de väldigt olika för en talare av yele. Därför bestämdes att det n-ljud som uttalas med tungan mot tänderna skulle ha ett eget skrivtecken i form av ett n med en apostrof över.

Nästa steg är att dokumentera språket. Det idealiska är att för varje språk göra en beskrivning av dess fonetik (inklusive alfabet), en beskrivning av dess grammatik, en ordbok samt en samling med texter. I verkligheten är det dock bara en minoritet av språken som berikas med en ordbok eller en samling med texter, även om alla språk tillägnas en fonetisk beskrivning och en majoritet av dem även en grammatisk beskrivning. Produktionen beror bland annat på lokalbefolkningens önskemål, översättarnas prioriteringar och deras förmåga att hjälpa till.

Missionärerna viger sina liv åt uppgiften. Irene Fumey, som nu är chef för språktjänster vid SIL, har bott med sin make Roland Fumey i Papua Nya Guinea i över tre årtionden. Innan dess gick de båda kurser i lingvistik och antropologi vid SIL:s egna skolor i Tyskland och Storbritannien. Tillsammans blev de tilldelade ett område vid inlandssjön Lake Murray, dit det inte går några vägar och resorna måste ske med organisationens egna helikoptrar.

I området talas kuni-boazi, ett papuanskt språk som är modersmål för cirka 5 000 personer. Dess verb kan böjas i över 100 000 former och innehåller även grammatisk ton, vilket innebär att tonen är det enda som avgör formen på många ord. Paret Fumey, som är från Schweiz, fick alltså i uppgift var att tillägna sig språket och dokumentera det i skrift tillsammans med lokalbefolkningen. De berättar om hur de i regel tillbringade ett par månader vid Lake Murray, följt av ett par månader vid centret i Ukarumpa.

De bodde i en hydda vid Lake Murray och tog till en början med sig frystorkad mat, eftersom de inte visste om det skulle finnas mat på plats. Paret var under dessa perioder helt avskuret från omvärlden. Deras historier innehåller en del utmaningar, men även minnen av krokodiljakter där krigare kastade sig över djuret och höll samman dess käftar, medan andra dödade besten med sina spjut.

SIL är en icke-vinstdrivande organisation, och missionärernas löner finansieras via donationer till kyrkor i hemländerna. Deras villkor och vistelselängd kan därför variera en hel del. SIL samarbetar med Papua Nya Guineas utbildningsdepartement, som ofta efterfrågar organisationens tjänster.

Förutom hjälp med översättning, vill myndigheterna även gärna att SIL skickar föreläsare till närbelägna University of Goroka och flera andra av landets universitet och högskolor. För att sprida sina kunskaper har SIL i ökad utsträckning också börjat undervisa lokalbefolkningen vid sitt center. Omkring 100 personer utbildas här varje år, i kurser som innefattar över 250 olika språk.

SIL har hittills utvecklat omkring 450 alfabet i Papua Nya Guinea, och översatt Nya testamentet till 250 av dessa. Men mycket arbete återstår. Det finns ytterligare cirka 300 språk som man bedömer är i behov av ett alfabet, medan cirka 70 inte bedöms ha detta behov, eftersom de inte är ”levande” nog. Bland dessa märks mungkip, som vid SIL:s senaste undersökning 2006 endast hade tolv talare trots en befolkning på 670 personer i de två byar där språket fortfarande används, och turumusa, som man 2011 inte längre hittade någon levande talare av. I dessa fall är det främst dokumentation i antropologiskt syfte som gäller.

Ett riktmärke för huruvida det är värt att lägga resurser på ett hotat språk, är att språket ska ha över 50 talare, varav några är under 40 år. Talarna bör dessutom alla vara motiverade att bevara sitt språk.

När SIL väl har satt samman ett alfabet, dokumenterat språket och översatt Bibeln, så är det inte mycket mer att göra. Projektet stängs, och det finns inga som helst garantier för att språket kommer att överleva. Givetvis gör projektmedlemmarna uppföljningskontroller, där de ibland finner att språket lever vidare – men ibland inte.

I ett land som traditionellt har saknat inhemska skriftspråk riskerar de kulturella förlusterna att bli stora. Till exempel kan mångtusenåriga sånger och danser gå i graven med ett språk. Vissa ursprungsspråk i högländerna, som enga och kuman, har förvisso fortfarande över 100 000 talare. Men samtidigt märks att fler språk i kustprovinsen Madang, som awar och sepa, nu har färre än tusen talare, och antalet fortsätter att sjunka. I Madang trängs 172 språk på en yta mindre än Dalarna.

Förändringen är så snabb att ingen riktigt verkar veta exakt hur det står till i rena siffror. Enligt Alfred Kik finns det 853 olika språk i Papua Nya Guinea, men tolv av dem har inte längre några levande talare. Alfreds eget modersmål melpa har 120 000 talare, och han försöker få sin son att använda språket. Han lägger dock märke till att sonen ofta börjar tala tok pisin.

Enligt Mikael Parkvall har tok pisin redan ”många språks liv på sitt samvete”, och kommer sannolikt att ta kål på många till. Ett mönster som går igen över hela världen:

– Det är ett faktum att den språkliga mångfalden minskar med racerfart och att språk dör som flugor. Det har de alltid gjort, men inte med samma hastighet som nu. Detta är en unik period i världshistorien.