Subjekt som ställer upp

Om du frågar läsarna av den här tidningen vad som är subjektet i meningen Mor ror, kommer du att möta en kör av röster som förklarar: ”Vem är det som ror? Mor! Alltså är mor subjekt!” (Den här tidningens läsare är nämligen både kunniga och pedagogiska.)

Det är så man brukar förklara subjekt. Subjektet är den som ”gör” verbet.

En särskild sorts subjekt som vi omhuldar i svenska språket är det formella subjektet, det där det:et som man hittar i meningar som Det sitter en gubbe i lådan. Vem sitter i lådan? En gubbe. Ändå har man lagt till ännu ett subjekt, och sitter nu med både ett egentligt (en gubbe) och ett formellt (det) subjekt.

Men så har vi en annan sorts mening, där predikatet faktiskt inte ”görs” av någon. Det är här det expletiva subjektet kommer in i bilden. Vi tittar på ett typexempel:

Det regnar.

Vem är det som regnar? Ingen! Att regna är inget som människor eller saker håller på med, och i en annan verklighet (till exempel en spansk sådan) skulle vi kunna säga:

Regnar.

Vi skulle kunna säga det helt utan bortfall av begriplighet. Alla skulle förstå det. Ändå kan man inte göra så i svenska språket, och det beror på något så vackert (och lite auktoritärt) som platshållartvånget.

Svenska språket är nämligen så fruktansvärt styrt av sin ordföljd, att vissa satsdelar bara måste finnas för att vi ska acceptera en mening. Dessa satsdelar är subjekt och finit verb, och den ordning de står i avgör bland annat huruvida satsen är en fråga eller ett påstående.

Påstående: Det regnar.

Fråga: Regnar det?

Subjektet har sin plats, och verbet har sin plats, och om det inte finns något naturligt subjekt så måste det expletiva subjektet det ställa upp. (Samma sak gäller för övrigt verb, det är därför vi inte kan acceptera meningar som Hon snäll.) Och det gör det. Varje gång.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.