Storstäderna skapade nytt namnbehov
Innan personnummer infördes var svenskarnas efternamn en administrativ mardröm. Därför uppmuntrade staten medborgarna att byta efternamn.
Bild: Kajsa Göransson
För första gången var det 1930 fler svenskar som bodde i städer än på landsbygden. Urbaniseringen hade också språkliga konsekvenser. ”Den som har ett alltför vanligt tillnamn, t. ex. Andersson eller Johansson, gör klokt i att ta ett nytt namn, åtminstone om han flyttar till en större stad. Det ligger i ett sådant namnbyte ingenting av snobberi, i många fall är det en praktisk nödvändighet”, skrev Erik Wellander i 1939 års upplaga av språkvårdsbibeln Riktig svenska.
I den här artikeln skriver Johan Hedberg om efternamnsbyten mellan 1925 och 2015. Att så många bar samma namn var en administrativ mardröm på industrier och andra stora arbetsplatser innan personnummer infördes 1947. Därför var det inte bara språkvetare som uppmanade till byten. Även staten uppmuntrade medborgarna att ta nya efternamn.
Men vad som helst föll inte finsmakarna bland språkvetaradeln på läpparna. Erik Wellander ansåg att det var viktigt att namnen lät svenska: ”Särskilt fula äro namn med svensk stam och utländsk ändelse, såsom Björkertz, Björkendorf eller Björkow, vilka språkmannen genast genomskådar såsom nybildade och vanskapta.”
En som låg bakom mängder av förslag var professor Adolf Noreen. I en uppsats från 1924 underkände han ”den ofta hörda generella förkastelsedomen över namn på -son”. Principen med sonnamn var ”urgammal, ursvensk, historiskt upplysande och rätt tillämpad väl värd att få fortleva”. Problemet var att vissa sonnamn var ”så vanliga och därför icke ändamålsenliga”.
Även Adolf Noreen tog fram pekpinnarna. Han avfärdade ”tillkrånglad (falskeligen såsom ’dekorativ’ ansedd) och icke svensk stavning” som i Pehrszon, sågade rim och allitterationer som i Näckenbäck och Krusenkrans samt fnös åt namn som slog ”över i det löjliga” som Gullgruva, Lejonman och Ledarstjärna.
”Här är möjligen mitt efternamn något av en katastrof”
I våra dagar talas det ofta om namn som ett slags varumärke. Här är möjligen mitt efternamn något av en katastrof. Men vad Svensson saknar i originalitet vinner det möjligen i den av Erik Wellander föreskrivna enkelheten: ”Det bör vara lätt att skriva, lätt att läsa, lätt att uttala och lätt att uppfatta.”
När det gäller förnamn brukar det gå tre generationer innan ett populärt namn åter blir på modet. Kanske är dom en gång vanliga sonnamnen som enligt Adolf Noreen ”alla väl äro ense om att klandra” snart så sällsynta att dom får en renässans.
Här berättar jag om hur det gick till när w för 20 år sedan fick status som en egen bokstav. Ganska välmotiverat tycker jag i efterhand – men ändå inte tillräckligt för att vilja bli snäppet mindre medelsvensson genom att jubileumsbyta till ett tillkrånglat Swehnszon.
Trevlig läsning!
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
För första gången var det 1930 fler svenskar som bodde i städer än på landsbygden. Urbaniseringen hade också språkliga konsekvenser. ”Den som har ett alltför vanligt tillnamn, t. ex. Andersson eller Johansson, gör klokt i att ta ett nytt namn, åtminstone om han flyttar till en större stad. Det ligger i ett sådant namnbyte ingenting av snobberi, i många fall är det en praktisk nödvändighet”, skrev Erik Wellander i 1939 års upplaga av språkvårdsbibeln Riktig svenska.
I den här artikeln skriver Johan Hedberg om efternamnsbyten mellan 1925 och 2015. Att så många bar samma namn var en administrativ mardröm på industrier och andra stora arbetsplatser innan personnummer infördes 1947. Därför var det inte bara språkvetare som uppmanade till byten. Även staten uppmuntrade medborgarna att ta nya efternamn.
Men vad som helst föll inte finsmakarna bland språkvetaradeln på läpparna. Erik Wellander ansåg att det var viktigt att namnen lät svenska: ”Särskilt fula äro namn med svensk stam och utländsk ändelse, såsom Björkertz, Björkendorf eller Björkow, vilka språkmannen genast genomskådar såsom nybildade och vanskapta.”
En som låg bakom mängder av förslag var professor Adolf Noreen. I en uppsats från 1924 underkände han ”den ofta hörda generella förkastelsedomen över namn på -son”. Principen med sonnamn var ”urgammal, ursvensk, historiskt upplysande och rätt tillämpad väl värd att få fortleva”. Problemet var att vissa sonnamn var ”så vanliga och därför icke ändamålsenliga”.
Även Adolf Noreen tog fram pekpinnarna. Han avfärdade ”tillkrånglad (falskeligen såsom ’dekorativ’ ansedd) och icke svensk stavning” som i Pehrszon, sågade rim och allitterationer som i Näckenbäck och Krusenkrans samt fnös åt namn som slog ”över i det löjliga” som Gullgruva, Lejonman och Ledarstjärna.
”Här är möjligen mitt efternamn något av en katastrof”
I våra dagar talas det ofta om namn som ett slags varumärke. Här är möjligen mitt efternamn något av en katastrof. Men vad Svensson saknar i originalitet vinner det möjligen i den av Erik Wellander föreskrivna enkelheten: ”Det bör vara lätt att skriva, lätt att läsa, lätt att uttala och lätt att uppfatta.”
När det gäller förnamn brukar det gå tre generationer innan ett populärt namn åter blir på modet. Kanske är dom en gång vanliga sonnamnen som enligt Adolf Noreen ”alla väl äro ense om att klandra” snart så sällsynta att dom får en renässans.
Här berättar jag om hur det gick till när w för 20 år sedan fick status som en egen bokstav. Ganska välmotiverat tycker jag i efterhand – men ändå inte tillräckligt för att vilja bli snäppet mindre medelsvensson genom att jubileumsbyta till ett tillkrånglat Swehnszon.
Trevlig läsning!
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
