Spunk
En dag när Tommy och Annika tittar in i Villa Villekulla finner de Pippi Långstrump uppflugen på köksbordet med ett lyckligt leende på läpparna. Hon har hittat på ett nytt ord, ett spritt språngande nytt ord, ett utmärkt bra ord, ett av de bästa, om hon får säga det själv. Ordet är spunk.
Pippi vet emellertid inte vad en spunk är för något, så hon drar med sig sina vänner ut på stan för att ta reda på det. De besöker konditoriet, järnaffären och doktorn, men utan resultat. Väl hemma igen håller de nästan på att trampa på en liten skalbagge nedanför verandan. Pippi vet direkt att här har de hittat spunken. ”Tror du inte, jag känner igen en spunk, när jag ser honom”, säger hon. ”Har du nånsin sett nånting så spunkaktigt i ditt liv?” (Pippi Långstrump i Söderhavet, 1948).
Avslutningen är filosofisk: det man jagat vida efter har hela tiden funnits hemmavid, i det här fallet vid Villa Villekulla. Jag var så gott som nyanställd på Institutet för svensk språkvård, som Språkrådets sekretariat hette då, 1971, och dessutom var jag ensam på kontoret i midsommartid, när ett brev inkom från den danska språknämnden som ville veta hur Astrid Lindgren kommit på ordet spunk, och om hon möjligen hittat det i engelskan. Själv uppvuxen med Pippi fick jag nu ett underbart tillfälle att besvära författaren i en fråga jag gärna ville veta mera om. Jag skrev på eget bevåg som följer – och då ska man minnas att inledningen kunde kännas väl familjär, det inte var särskilt långt efter det att brev från Språknämnden inleddes med ”Bästa …” och avslutades med ”Högaktningsfullt”:
Kära Astrid Lindgren
(En språknämnd borde förstås inleda ett brev mera formellt, men det är i det här fallet stört omöjligt) – är det oförsynt att be om en inblick i diktarverkstaden? Det rör sig om ordet spunk. Dansk Sprognævn tänker ta upp spunken (bland andra ordfrågor) i sin årsberättelse och vill därför gärna veta hur det gick till när ordet kom till. Men vi här på Språknämnden i Stockholm är minst ut lika nyfikna – de språkfrågor vi sysslar med är ju i allmänhet av mera prosaisk art och ger just inga tillfällen till djupdykningar i nyordsbildningens psykologi.
Vi hoppas att vårt brev inte uppfattas som ett otillbörligt intrång i sommarfirandet – var i alla fall förvissad om att vi blir glada över ett svar!
Institutet för svensk språkvård
Catharina Grünbaum
Svaret kom med vändande post, skrivet i ett enda svep:
Kära Catharina Grünbaum, jag minns faktiskt inte hur jag kom att fastna för ”spunk”, jag prövade väl olika ord som veterligen fanns på svenska och tyckte att spunk skulle kunna vara vad som helst – det där k:et i slutet ger en snärt åt ordet tycker jag. Jag har absolut inte tagit det från engelskan, jag visste inte ens att det fanns där, förrän en god vän till mig sa att ”spunk” var ett ord som man inte kunde använda i engelsk översättning, hon påstod att det betydde ungefär sperma. Inte vet jag hur det är med den saken, i varje fall är jag ganska säker på att det står ”spunk” även i den engelska översättningen. Hälsa Dansk Sprognævn så mycket från mig med hjärtlig spunk och tillönskan om vackert väder. En firma i Danmark gör en lakritstablett som de har kallat Spunk. De frågade mig först och jag sa att jag inte har någon laglig möjlighet att hindra dem från att använda ordet. Och då fick jag en hel stor kartong full av Spunk för mina barnbarn att förstöra tänderna på.
Med vänlig hälsning
Astrid Lindgren
Den som nu läser brevet kan säkert i sitt inre höra Astrid Lindgrens lekfulla röst som blivit så välbekant genom alla radio- och tv-program. Spunken kom inte med i Språknämndens ordbok Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal, men det gjorde däremot sakletare, också ett Pippi-ord, med definitionen ’person som letar efter o. samlar på allehanda (kuriosaaktiga) föremål’ – ”gullklimpar och strutsfjädrar och döa råtter och smällkarameller och små, små muttrar och sånt där”, för att citera Pippis bidrag till lexikografin.
Hur klarade vi oss utan ordet sakletare innan Astrid Lindgren gav oss det?
Catharina Grünbaum är språkvårdare åt Dagens Nyheter.
