Språksplejning – nej tack
”Språket utvecklas” är mantrat för nästan alla de antispråkpoliser som lackar ur på personer som har påtalat diskutabel grammatik och felanvända fraser. (Sådana som jag själv, alltså.) Att slå fast att språket förändras med tiden är naturligtvis inte fel i sak, men det sätter käppar i hjulet för diskussioner som många gånger hade kunnat bli både intressanta och klargörande.
Att kasta in det där ”språket utvecklas” ger mig associationer till ”om ni inte godkänner mitt mål så tänker jag gå hem med bollen” eller den allt oftare aktuella Godwins lag, som innebär att debatter på bland annat sociala medier har en tendens att sluta med att någon drar paralleller till Hitler och 1940-talets Tyskland. Då brukar det anses att diskussionen är över och att den som spelade nazistkortet har förlorat.
Så låt mig slippa det där ”ja men språket utvecklas faktiskt”. Jag visste det redan. Snacka om språksplejning.
För egen del anlägger jag ibland estetiska synpunkter på olika valmöjligheter – men den allra tyngsta principen är ändå denna: skriv svenska! Den gäller givetvis i lika hög grad för talat språk. Ja, det finns faktiskt en god poäng i att använda svenska ord, fraser och uttal när man talar svenska (där blev det visst språksplejning igen).
Det faktum att vi har lånat tiotusentals ord från närliggande språkområden bör rimligen inte innebära att vi samtidigt byter ut grammatiken, eller hur? I svenskan skapar vi plural av substantiv på några väl etablerade sätt; vanligast är att man lägger till en ändelse av typen -n, -ar, -or och -er. Eller ingen pluraländelse alls: bord, ljus, garage. (Det är min favorit; nollplural is da shit.)
Men tilltaget att pluralisera genom att på engelskt (eller franskt) vis lägga till -s är både osvenskt och en humörsänkare för mig. Ni vet ... studios, videos, diskjockeys, tsunamis, tankers, supporters ... Jag har alls ingenting emot att vi kompletterar vår ordkorg med mer eller mindre exotiska ord och uttryck, men i Sverige skapar vi plural på svenskt vis och grönsaker vägs i hekto och kilo och inte i ounces eller pounds. Studior. Videor. Diskjockeyer. Tsunamier. Tankfartyg. Supportrar.
Jag störs när vårt språk märkvärdifieras. Många tycks gilla att använda längre former än nödvändigt, exempelvis säger de australiensare i stället för australier, men också i uttalet gör de berättelsen mindre klar och enkel än man behöver.
Mitt nya hatord är hashtagg. Inte minst det bräkande uttalet, /hääsjtääÄÄÄÄg/. Hur länge ska ett av de numera vanligaste medieorden framföras som om det var något mystiskt utländskt påfund som inte fungerar på svenska? Fyrkantstagg heter det. Eller bara tagg. Och det ska uttalas på ärans och hjältarnas språk så att det rimmar på flagg och ragg. Och agg.
Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.