Sporten får på i språket!

Jag har nu suttit i timmar och tittat på gamla tv-sändningar av friidrott, av ett enda skäl: partikelverb. Jag har skärskådat Christian Olssons EM-guld 2006, sett en tvåtimmarssändning från friidrotts-EM 2018 och DN-galan från 1987, sett Kajsa Bergqvist vinna VM, Stefan Holm vinna OS och Daniel Ståhl kasta sin diskus mycket långt. Varför? För att försöka utröna när man egentligen slutade ”få till” ett hopp eller ett kast, och började ”få på” det.

Min spaning började under friidrotts-VM 2019. Följande citat är bara ett axplock:

”Vilken stöt han får på där” (Ryan Crouser stöter a,71.)

”Darren Hill kan ju också stöta över 22 meter om han får på det” (Om Darren Hills kulstötning.)

”Det är ingen riktig superträff hon får på här” (Om Yulimar Rojas tresteg.)

”Oj oj oj, hon fick på det redan i första” (Om Shanieka Ricketts tresteg.)

”Lagkamraten Crouser får på något alldeles extra” (Ryan Crouser stöter 22,90.)

Dessa och liknande utrop färgade hela sportsändningen i det skimmer som bara kan åstadkommas av ett ovanligt partikelverb som plötsligt får spela förstafiolen. Få på har legat i mitt bakhuvud och pockat på min uppmärksamhet sedan dess, och i dag sitter jag alltså och försöker härleda det.

Efter att ha sett en timmes DN-gala 1987 på SVT Play utan att höra ett enda få på (1980-talets motsvarighet tycks vara klämma i, som i ”Volker Mai från DDR som i fjärde omgången klämmer i med 17,02”) går jag till Google. Jag söker på fraserna ”fick på ett hopp” och ”fick på en stöt”, men märker snart att de tidiga beläggen för få på är vanligare i fotbollsreferat än i friidrottsrapportering.

”Vad gör du?” frågar vid det här laget min oerhört idrottsintresserade sambo.

”Jag försöker hitta tidiga belägg för partikelverbet få på i friidrottssammanhang”, säger jag. ”Det verkar som om det kan härstamma från fotbollens få på en träff”.

”Jo visst du”, skrattar min sambo. ”Att få på en kalasträff, det har man ju hört.”

Jag rusar genast tillbaka till datorn och gör en sökning på ”fick på en kalasträff”. Mycket riktigt – jag hittar belägg redan 2006!

”Sen kom brottarna vettu”, ropar min sambo från köket. ”Jag tror att brottarnas få på ett kast kom före friidrotten. Och sen har du utförsåkningen. Att få på ett bra åk.”

Jag googlar ”fick på ett bra åk” och hittar ännu en tidig referens. Min sambo är visst partikelverbsexpert nuförtiden.

Nu går jag loss på riktigt. Det vill säga, jag går in i Korp – en språkbank med textmaterial från tidningar, sociala medier, skönlitteratur och många andra källor. Mängden sportreferat med partikelverbet ”få på” som väller emot mig i Korp är överväldigande – idrottare efter idrottare får på ”en dunderträff”, ”ett bra varv”, ”en riktig rökare”, ”ett blytungt högerskott”, ”ett riktigt kanonlopp”, och så vidare. Här hittar jag belägg redan från 1980-talet: Anette Witt ”fick på ett bra skott som var otagbart” (Dagens Nyheter 14 maj 1987). År 2001 är Stefan Holm tidig bland friidrottarna och säger att han ”fick på en riktig fullträff”, vilket rimmar väl med fotbollsspelarnas sätt att prata om att få på träffar. Men det gyllene genombrottsåret för ”få på” i friidrotten tycks vara 2002 (åtminstone i Korp). Detta år uppges Kajsa Bergqvist säga ”jag fick på en riktig pärla”, och Christian Olsson ”fick på ett långt hopp direkt”. Nog visste de att de skrev friidrottshistoria. Men kunde de ana att de även skrev partikelverbshistoria?

Ja, kanske. För när jag, hösten 2019, lyssnar på friidrotts-VM och noterar det strida flödet av detta partikelverb, är det just Kajsa Bergqvist som är allra flitigast att använda det. ”Det har gått sjutton år”, kan jag föreställa mig att hon tänker. ”Och i Svenska Akademiens ordbok står det fortfarande att ’få på’ innebär att klä sig. De citerar Frödings diktrad ’så fort han fått prästrocken på, vi andra känna oss ynkligt små’, men ignorerar helt den betydelse sportjournalister i hela riket förlänat detta explosiva partikelverb. Det är dags att flytta fram positionerna.”

Sara Lövestam är författare och föreläsare.