Så kryper författaren in i romanfiguren

I ungefär tvåhundra år har vi läst skönlitterära romaner. I tusentals lärda verk finns analyser av hur berättarteknik och romanspråk har förändrats. Jag är ändå dumdristig nog att sammanfatta utvecklingen i en mening: författarna har krupit allt längre in i sina romanfigurer.

Så här börjar Fredrika Bremer ett kapitel i Hertha 1856:

”När Hertha lämnade sin fars rum, mötte hon i salen Rudolf, som stod där liksom väntande, med det nu nästan nedbrunna ljuset i sin hand. Han nalkades Hertha häftigt, i det han svängde ljuset och sade: ’Hertha, vill du, vill du?’”

Så här börjar ett kapitel i en annan roman om kvinnoförtryck, men nu från 2014, Kristina Sandbergs Augustprisade bok om hemmafrun Maj, Liv till varje pris:

”Gud så rädd hon är. De måste ta en bil från stationen. Jag kan inte promenera nu, säger hon till Tomas, slipper du den där skräcken? Håll i mig, Tomas. Håll mig hårt och släpp inte taget. Varför vill hon bara skrika åt alla, att fara åt helvete!”

I båda fallen öppnar kapitlet direkt med en scen, men annars är skillnaderna stora. Fredrika Bremer placerar uttryckligen händelsen i tid och rum, hon nämner de inblandade personerna vid namn innan hon betecknar dem med pronomen, hon berättar i dåtid, hon markerar mycket tydligt när hon går över till direkt anföring. Hon skildrar sina romanpersoner utifrån.

Kristina Sandberg utnyttjar nästan alla moderna berättartekniska grepp för att vi ska dela Majs perspektiv. Hon berättar visserligen i tredje person, men Maj nämns inte vid namn utan betecknas med hon. Tid och plats hanteras som givna och får framgå efter hand. Sandberg skriver i presens.

Ordförrådet tycks vara Majs eget, också när hon inte har ordet; Maj skulle ju mycket väl ha kunnat säga eller tänka ”Gud så rädd jag är!” Det är ett av medlen för att skapa en svävande gräns mellan direkt anföring, inre tankar och beskrivning. I den tredje meningen står visserligen ett tydligt ”säger hon”. Men sedan vet vi inte om Maj säger eller bara tänker ”Håll i mig, Tomas”. Och återger den mening som sedan följer vad Maj säger, vad hon tänker, eller vad hon mer omedvetet utstrålar, något som först författaren, Kristina Sandberg, kan formulera?

Detta sätt att skriva skapar alltså stark närhet. Det räcker med att byta ut hon och du mot jag, och de mot vi, för att läsaren nästan ska bli ett med Maj i det som just pågår.

Hur hade det blivit om Fredrika Bremer använt samma metod? Kanske ungefär så här:

”Men så han ser ut! Har han väntat på henne? Och som han svänger med ljuset, Hertha vill du, vill du? säger Rudolf och kommer nära. Och pappa som hon just gått ifrån i rummet innanför.”

Ibland hävdas att den moderna berättartekniken innebär att den allvetande författaren försvinner, när författarens perspektiv blir det samma som romanfigurernas. Men i böckerna om Maj vet författaren det mesta och gör sig synlig. Redan det korta citatet ger två exempel. Dels finns ett du-tilltal – ”slipper du den där skräcken”. Det kan visserligen vara Majs tal till sig själv, men lika väl berättarens dialog med Maj. Det återkommer på många ställen i boken. ”Men vad skulle du valt ut Maj, om du tagit makten över ordet?” kan författaren utbrista.

Dels ser vi Kristina Sandbergs säregna kursiveringar. De används för olika ändamål: nyckelrepliker, förbjudna tankar som tränger på hos Maj eller eviga hemmafrusysslor: plocka till i barnens rum. Kursiveringarna får läsaren att uppmärksamma något som romanfigurerna inte tänker på, eller åtminstone inte formulerar.

Den allvetande berättaren kan också flytta perspektivet från Maj till andra personer, till exempel maken Tomas. Det kommenteras uttryckligen ibland: ”nej men Tomas får inte ta över den här berättelsen” skriver Kristina Sandberg plötsligt.

Till allvetarperspektivet hör också Sandbergs lek med den språkliga tidsfärgen. Sakligt kryllar det av kakrecept, städverktyg och klänningsmodeller, som med osviklig precision placerar händelserna i rätt årtionde. Men ingen kunde vara på banan i början av 1954 eller klaga över räknenissar 1959 (ordet uppfunnet av Jan Guillou 1992). Också här kan Kristina Sandberg blinka till läsaren. Tomas ömkar sig 1953: ”Så småningom ord som vilken jävla loser – men i en annan tid än Majs.”

Sandbergs kombinerar alltså närhet och en allvetande berättarhållning. Det överensstämmer med inställningen till Maj. Inlevelsen i hennes levnadsöde är mycket stark, liksom sympatin. Men kritik och distans finns också. Språk och innehåll följs åt.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.