S-particip

Varje slipad översättare från engelska vet att det engelska presensparticipet, -ing-formen, långt ifrån alltid ska återges med ett svenskt presensparticip. He was sitting in his armchair, reading a book blir på idiomatisk svenska han satt i fåtöljen och läste en bok, inte läsande en bok.

Men i dag både säger och skriver unga människor han satt i fåtöljen, läsandes en bok.

Det är inte fråga om ett eller annat exempel som språkforskaren förundrad kan notera. Tvärtom vimlar det av dessa s-particip. "Man kan inte störta fram genom livet litandes på sina medmänniskor, dom är ju för fan inte kloka nån av dom!" stönar seriefiguren Rocky. "Med finanskrisens härjningar flåsandes i nacken", skriver en ekonomireporter. Vidare: "Fabricio Nieva, född i Argentina och nu boxandes för Hisingen. Vi har följt dem från dagis och genom småskolan och högstadiet och gymnasiet och haft dem sovandes över, ätandes mellanmål, delandes pizzor, spelandes tevespel. Ett paket innehållandes en misstänkt bomb."

Vad är det som har hänt? Har dagens unga gått i gång på medeltida krönikor och äldre bibelöversättningar? Där förekommer presensparticipet i överflöd, till viss del för att det funnits med redan från fornnordiskan, till viss, och en större del för att det visade sig ytterst praktiskt när man skulle översätta olika slag av satsförkortningar från latinet. Både med och utan s är formen vanlig också i berättande stil: "The vpländzske komo ther ridhande" (Erikskrönikan); "Sij, tin Konung kommer til tigh, sachtmodigh, ridandes på eeno åsninno; Men Maria gömde all thenna ord, betrachtandes dem i sitt hierta." (Gustav Vasas bibel 1541)

Under det klassicerande 1700-talet kom formerna på -s att betraktas som talspråkliga och bonniga och bannlystes ur högre stil, allt medan de s-lösa formerna kom att bli karakteristiska just för den högre stilen, som motsvarigheter till latinets och franskans satsvärdiga uttryck: "Turenne, seende tillfällets fördelaktighet, gav order om anfall."

Väljer man i dag participformen utan -s väljer man samtidigt ofta ett rätt skriftspråkligt anslag. I ledigare språk tar man till en relativsats: "Turenne, som såg att tillfället var fördelaktigt, gav order om anfall."

Skriftspråkligt vore också Vi har haft dem sovande över, ätande mellanmål, delande pizzor och spelande datorspel. I tal använder man snarare samordnade satser: Vi har haft dem hos oss och de har sovit över och ätit mellanmål och delat pizzor och spelat datorspel.

Det är framför allt i kombinationen med verbet komma som man möter presensparticipet även i ledigare språk: Han kom gående på vägen. Men i riktigt vardagligt språk är det -s-formen som gäller: Hur kom han, kom han gåanes? Nä, han kom leanes ena ko (ledandes en ko), lyder ett gammalt bygdemålsskämt.

De s-lösa formerna är nu inte helt uteslutna i informellt och känsloladdat språk: Ska vi ha honom drällande här hela sommaren? Jag vill inte bli sittande här i timmar! Kom inte dragande med den där bortförklaringen igen. Frågan är hur länge de överlever. De får allt oftare stryka på foten för drällandes, sittandes och dragandes.

S-formerna har nämligen en stilistisk egenskap utöver den talspråkliga, och det är att understryka verbhandlingen, göra den intensivare: Där kom hon vickandes på höga klackar, vi såg honom stånkandes och svärandes, släpandes på en trasig cykel. Man vickar, stånkar, svär och släpar påtagligare med s på slutet. Därför tillgriper Anders Bodegård ofta s-formen i sin översättning av Witold Gombrowicz excentriska roman Trans-Atlantic: "...många människor fanns där, till dels på stående fot, till dels sittandes; och kakätandes och vindrickandes..."

Varifrån kommer då s-et? Det har lånats från adverb som alldeles, baklänges, inbördes, brevledes, medsols, på tvärs, där det ursprungligen markerar genitiv som svar på frågan: Hur? På vilket sätt? En del presensparticip har också övergått till rena adverb: Det skedde mig ovetandes, hon gjorde det olovandes, de kom oförhappandes.

I min undervisning för journalister brukar jag påpeka stilskillnaden mellan formerna utan s och med: Bilisten kom körande i hög fart men Kalle kom körandes i en rishög till 240:a. Hon lämnade scenen sjungande "Vi möts igen", men han snubblade vidare, sjungandes för full hals. Jag skulle gärna se att nyanserna uppehölles. De gör språket rikare. Men jag känner mig alltmer som en ropandes röst i öknen (en fornsvensk relikt med innebörden 'en ropande röst').

Och jag måste erkänna att den nya lediga s-formen emellanåt är praktisk. Rocky är inte den som yttrar: "Man kan inte störta fram genom livet litande på sina medmänniskor." S-formen fyller helt enkelt en syntaktisk funktion.

Vad dagens unga språkbrukare gör är att förena ett äldre svenskt talspråksdrag med ett inflytelserikt drag från engelskan.