Rätt snickrat i fogarna

Det kom ett önskemål att den här översättarspalten skulle handla om en konkret sak, och om hur dess benämning översätts till ett annat språk. Eftersom jag är mitt uppe i arbetet med en norsk byggnadssnickares dagbok verkar beställningen enkel att effektuera. Snickaren berättar med all önskvärd konkretion om hur det går till när han bygger om en råvind till bostad. Arbetet inbegriper bland annat ombyggnad av takstolarna, och varje liten del av dessa takstolar namnges med sin norska term. Stor uppmärksamhet måste alltså ägnas åt att få alla dessa facktermer alldeles korrekta. Vad heter mønedragere på svenska till exempel? Nockbalk kanske? Och så vidare.

Ändå drar jag mig för att fördjupa mig i det ämnet. Facktermer är intressanta och enskilda glosor är viktiga. En översättare bör ha ett betydande glosförråd och goda allmänkunskaper på de mest skilda fält, det kan ingen bestrida. Och alla kolleger kan berätta lustiga historier om hur de har missat något ord. Jag kände en i yrket vars ålderdom förmörkades av att han en gång hade översatt sweet peas med sockerärtor i stället för luktärtor i en text av Wodehouse. En annan kollega översatte plumed serpent med plommonorm. Och själv översatte jag en gång ett ord som betydde korgosse med mässpojke. Visst är det roligt.

Anekdoter i all ära; inget fel att ha skoj. Men är det glosöversättning som är konsten? Har dessa historier med kärnverksamheten att göra? Vad blir det av min osloensiska byggnadssnickares historia om jag enbart inriktar mig på de enskilda termerna? Min grundinställning är att jag här har att göra med en författare med en personlig röst och med för honom säregna tonfall som det gäller att fånga. Även de plattaste facktexter rymmer en gestalt, och med gestalt menar jag då inte den biografiska människa som namnges på copyrightraden, utan karaktären bakom texten, berättarrösten. Det är den personligheten det gäller att gestalta, och snarare än ord är det då meningar som man översätter, tonfall och satsmelodier som man avlyssnar och återger så gott man kan. Kanske är det inte ens den enskilda satsen som är den intressanta enheten, utan något större: flätningen av satserna, förbindelserna, höjningen och sänkningen av tonen.

Ett berömt exempel på satsfogningens grundläggande uttrycksvärde är Albert Camus roman Främlingen från 1942. Berättaren uttrycker sig till att börja med i korta, isolerade satser. I en klassisk recension av boken beskrev Sartre tillvägagångssättet: varje mening uttrycker ett isolerat intet, meningarna blir som öar, frikopplade från varandra; det är själva sammanhangslösheten som skapar den absurda livskänsla som boken handlar om. När Sigfrid Lindström översatte romanen 1946 var existentialismen och Camus tolkning av tillvarons absurditet tämligen obekanta tankemotiv. Lindström gjorde så gott han kunde för att få flyt och legato i berättelsen med fram- och bakåtpekande småord och antydda sammanbindningar. Sjuttio år senare är det lätt att se att det var en missuppfattning. Alla glosor var rätt men det blev ändå fel. En hel livstolkning hängde på satsfogningen. Se där, ett spännande tema för diskussion om vad översättandet i grunden går ut på.

Jan Stolpe är översättare, främst från franska och grekiska.