På fyllan blir svenskan plötsligt logisk
Tumreglerna för bestämd form kan ge både krupp och dåndimpen. Sara Lövestam tittar djupt i glaset – och hittar åtminstone en pålitlig princip.
Vad är skillnaden mellan en bok och boken?” Det frågar en kompis som går på sfi och har bett om hjälp med läxan.
Svaret känns så lätt. ”En bok”, svarar man kanske, ”syftar på en allmän bok eller en bok som någon av oss inte redan känner till. Det är obestämd form. Boken, däremot, har bestämd form. Den formen använder man om något som redan är bekant, en specifik bok som man redan känner till.”
Man ger exempel:
Den här boken är bra.
Om jag säger så, så vet vi båda vilken bok jag pratar om. Kanske håller jag den i handen. Kanske har vi pratat om den förut. Då kan jag använda bestämd form.
Jag älskar att krypa upp i soffan med en god bok.
Här är det inte någon specifik bok. Det är en bok i största allmänhet. Därför använder vi obestämd form.
Man ska precis fortsätta med fler pedagogiska exempel, när kompisen avbryter en.
”Är det en specifik soffa du menar då?”
”Va, nej … det är vilken soffa som helst.”
”Så varför säger du inte ’krypa upp i en soffa med en god bok’?”
Ja, tänker man då, varför? Efter lite sökande på nätet hittar man en förklaring: Vi kan använda bestämd form för den specifika funktionen av något, även om detta något inte är ett specifikt något. Det är därför vi säger biblioteket även när vi inte pratar om ett visst bibliotek, eller att vi gillar att gå i skogen trots att vi pratar om skogar i allmänhet.
Ens kompis accepterar lyckligtvis det svaret.
”Så man kan säga ’det finns på apoteket’ trots att man inte syftar på ett speciellt apotek?”
”Ja!” säger man och andas lättad ut.
”Och man kan säga ’jag spelar gitarren’ för att det är gitarrens specifika funktion man syftar på?”
Stunden av lättnad är över. Det tog en dryg sekund. Man måste meddela kompisen att det tyvärr heter jag spelar gitarr, trots att gitarren mycket riktigt har en specifik funktion. Samma sak gäller bland annat kasta frisbee, se på film och åka buss. Det mesta har, när man tänker efter, ganska specifika funktioner helt utan att föräras bestämd form.
Ju mer man försöker förklara, desto mer trasslar man in sig. Varför säger man att gå i regnet när det borde heta i regn? Varför får man spel och krupp i obestämd form, men sparken och dåndimpen i bestämd form? Vad är det för en specifik katt man pratar om, när man påstår att katten har nio liv? Vem har hittat på att ordet hjärta blir obestämt i frasen mitt arma hjärta trots att det helt klart syftar på ett mycket specifikt hjärta?
Raden av regler och undantag blir allt längre, ju mer man pratar om detta med sin stackars kompis (som strängt taget är en specifik kompis trots att det inte syns på ordet kompis bestämdhet, i vare sig denna parentes eller i objektet den syftar på).
Till sist sitter man med avancerade scheman över tänkbara situationer och grammatiska konstruktioner, samt en lista över det enda man numera är säker på.
”På fyllan”, läser ens kompis. ”Vad är det här?”
”Idiomatiska prepositionsuttryck som beskriver alkoholpåverkan. I hundra procent av fallen står de i bestämd form.”
”På lyset”, fortsätter kompisen. ”På kanelen, på snusen, på dojan, på lyran, på pickalurven. Jag tror inte att vi har läst om pickalurven på sfi.”
Man nickar och ler generöst. Svenska som är så enkelt, och så har de där sfi-lärarna inte ens vett att lära ut grundläggande vokabulär.
Vad lär de sig på det där stället egentligen?
