Ord som ger en ny syn på världen

När jag var nio år lärde jag mig att det inte var normalt att vara vit. Inte i Zimbabwe, där jag bodde med min familj i sex månader. Där kom barn fram för att känna på mitt hår, och folk frågade om mina födelsemärken var myggbett. Jag, som vuxit upp på 80-talet strax utanför Östersund med beigerosa klasskamrater, grannar och lärare, var nu ett exotiskt barn och representant för en främmande grupp. På shona kallas vi varungu – vitingar. Singular: murungu.

Det är något med att lära sig ett ord för det man alltid sett som det normala. Det gör något med världsbilden och kanske även självbilden, att få höra att man är en murungu, ­heterosexuell, neurotyp, vanilj, en cisperson, goj, svenne, gadjo eller mundan. Kort sagt: att det man inte be­traktat som något särskilt alls utgör en kategori i andras ögon. Språkligt kallas det att benämna normen, och eftersom mänskligheten är både mångfacetterad och kategoriserande görs det hela tiden.
Veganer varnar varandra för oveganskt godis. Lajvarna som på medeltidsveckan på Gotland behöver benämna turisterna som går omkring i moderna kläder kallar dem (exempelvis) ­mundaner. Judar som vill referera till icke-judar kan tala om dem som gojer.
Den som följer normen brukar vara den sista att upptäcka det. Ordet cisperson (’någon som inte är en transperson’) ­användes länge bland transpersoner innan det spreds även bland ­cispersoner utanför kretsen. Romer är generellt mer medvetna om att gadjo betyder ’icke-rom’, än de som själva är gadjos (såvida dessa inte har kontakter alternativt har följt tv-serien My big fat gypsy wedding), och det var inte gojer som började prata om gojer.

Själva begreppet, att benämna normen, kan i sig problematiseras. Bland lajvarna är ju lajvarna norm, och på BDSM-klubb är det normala att inte vara vanilj. Shonans murungu (tillsammans med besläktade ord som swahilins mzungu eller motsvarigheter som thailändskans farang, för övrigt lånat från persiskans ord för frankerna) benämner definitivt inte normen i Zimbabwe och kvalar knappt in i denna ordkategori – men får vara med i min krönika ändå eftersom postkolonialismen lätt kan få vita människor att känna sig som en global norm, samt på grund av min egen upplevelse som nioåring.
Kraften som bor i att benämna normen kan vara oväntat stor. Den som har en neuro­psykiatrisk diagnos som autism eller adhd kan upptäcka friheten i att tala om neurotyper (folk som saknar neuropsykiatriska funktions­hinder) i stället för att behöva kalla dem ”normala” och därmed implicera att man själv är onormal. Och omvänt: Folk kan bli riktigt störda av att benämnas som exempelvis hetero­sexuella eller svennar, då stämplar sällan är bekväma. Upprop mot att kallas cis har formulerats av bland annat Harry Potter-­författaren J.K. Rowling – smått ironiskt då hon själv uppfunnit det typiskt normbenämnande ordet mugglare (i Harry Potter-serien ordet för ­vanliga människor utan magiska krafter, senare använt även av andra grupper).
På ett plan kan det rentav upplevas som ­hotande att se sig benämnd, eftersom uppdelning i grupper är första steget i flera av mänsklighetens mindre smickrande flockbeteenden, eller för att benämningen signalerar att en tidigare tystad grupp fått en röst.

Men för den som känner livet i sig av att upptäcka världens alla variationer är den här sortens ord som besmyckade portaler in i andra människors verkligheter. Den heterosexuella som hör ”två heterokompisar kommer också på Mello” har fått en inblick i en värld där hbtq är det förväntade, och den neurotyp som får frågan ”varför måste neurotyper alltid titta in i varandras ögon”, drabbas kanske av samma insikt som tusentals marginaliserade grupper redan lever med:
Om du behöver ett ord för min grupp, innebär det att mitt perspektiv inte är det enda.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Läs mer av Sara Lövestam:
På spåret med tågmodellen
Päron är ingen parentes i språket