Nu önskar vi oss en avskild kammare

När mötte du senast ordet sängkammare? Förmodligen var det längesedan. I dag säger man sovrum.

Hur gick det till? Rummet där man har sin säng är ju ofta så mycket mer än ett rum att bara sova i. I dag när så många jobbar hemifrån är det minst lika mycket ett arbetsrum.

Under min uppväxt på 1950-talet i den funktionalistiska stadsdelen Gärdet i Stockholm sade man fortfarande sängkammare om det rum som faktiskt användes enbart för nattens vila. Mina föräldrar hade en sängkammarmöbel: nattduksbord (i dag sängbord) och linneskåp (i dag förvaringsskåp). I dag talar man bara om sovrumsmöbler.

Sängkammaren är i första hand en borgerlig och aristokratisk företeelse. På bondgårdarna sov man i samma rum som man uppehöll sig i, stugan – i sängskåp och utdragssoffor – eller i köket eller var man nu kunde inrätta en sovplats. För den trångbodda arbetarklassen var ett särskilt rum för natten ofta otänkbart.

Men äldre tiders sängkammare hade faktiskt flera funktioner. De kungliga sovgemaken fungerade också som mottagningsrum. Gustav III införde efter mönster från Ludvig XIV:s Versailles den så kallade levén, den kungliga uppstigningen inför en utvald hovkrets, med påklädning, perukpudring och utdelande av dagens order. Hans efterföljare Karl XIV Johan lämnade på äldre dar inte sin kungliga slaf förrän fram på eftermiddagen. Då hade han i sin paradsängkammare tagit emot sina gunstlingar, med vilka han avgjorde rikets affärer, utan inblandning av statsrådet. Sängkammarregementet kom detta styrelseskick att kallas.

Också i mer modesta borgerliga hem användes under 1800-talet sängkammaren även till sällskap och umgänge, ett rum att visa upp. Hos skalden och professorn Erik Gustaf Geijer samlades Uppsalas kulturelit i hans hem på Övre Slottsgatan just i sängkammaren för att i skymningen ägna sig åt själfulla samtal. Man satt på stolar och i soffa, och först när gästerna hade gått drogs sängarna ut där de stått hopskjutna mot väggen.

Under 1800-talets andra hälft börjar engelska bostadsvanor att bli på modet. I städernas flervåningshus lägger man inte längre sovrummet ihop med de övriga sällskapsrummen – förmak, salong, rökrum – utan placerar det i avskildhet mot gården. Sovrummet blir privat.

Och själva ordet sovrum antyder att det är sova man antas göra i detta rum. Tänker man på andra nöjen, ja, då är det ordet sängkammare som kommer i fråga.

Sängkammaren börjar få något lätt frivolt över sig.

Har man till exempel hört talas om sovrumsfarser? Eller sovrumstjuvar? Nej, scener där personer som inte ska befinna sig i en viss säng ändå gör det och drar upp lakanet till hakan när de påträffas, eller där tjuvar kryper in under sängen medan dess innehavare förskräckt drar lakanet upp till hakan (standardgest), de kallas sängkammarfarser och boven sängkammartjuv.

Självklart föredrar seriösa inredningsföretag att hellre tala om sovrum och sovrumsmöbler.

Ordet kammare ligger över huvud taget illa till. Familjens minsta bor i ungarnas rum, och det stora möbelvaruhuset talar bara om barnrum i sina kataloger. Barnkammare används för att beteckna något barnsligt, som barnkammarrim, eller omoget beteende hos vuxna: Kom ut ur barnkammaren! 

Pig- och jungfrukammarna har försvunnit med sina invånare. Den trevliga handkammaren för husgeråd och skafferivaror finner man i dag bara i Skansenmiljöer. Husgerådskammaren, den enda och kungliga, avser allt lösöre som finns på de kungliga slotten, en ofantlig samling.

”Det där kan du studera på kammaren” kan man i dag säga utan att verka hundraårig. Men studerkammaren, i bokstavlig mening, kallas i dag studentbostad. Kammarlärda får man se sig om efter, de har närmast ersatts av nördar.

Men är inte en studerkammare eller skrivkammare just vad mången hemmaarbetande skulle önska sig, och slippa skrivbord och datorplats inklämda mellan sängar och förvaringsskåp i sovrummet? Den gamla flerfunktionella sängkammaren har återuppstått, och med dagens Zoommöten måste man dessutom ha bäddat.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.