Någonstans finns ett undantag

Det var en dag när jag funderade på det där med riktning och befintlighet. Det vill säga, den distinktion vi i svenskan gör mellan dit och där, hit och här, hem och hemma, och som åtminstone många av oss gör mellan vart och var. Hetsa inte upp er över det nu (jag vet att en mastig var/vart-diskussion är upphetsande för i princip alla som läser den här tidningen) utan häng bara på!

Riktning och befintlighet handlar om att i platsadverbialet ange huruvida något är på väg till/mot den aktuella platsen, eller om det redan är på platsen. Ibland bygger vi vårt platsadverbial av exempelvis en preposition och en nominalfras, och ofta är det då prepositionen som anger riktning eller befintlighet:

Det är vanligt i indoeuropeiska språk (och även många andra språk) att just använda olika prepositioner för att ange riktning och befintlighet. Ta till exempel engelskans to the moon (riktning) jämfört med on the moon (befintlighet), eller spanskans a la playa (riktning) och en la playa (befintlighet). Men där engelskan har here och spanskan har aqui, har svenskan både här och hit. Det vill säga, svenskan har riktning och befintlighet inbyggda i sina platsadverb!

För dem som lär sig svenska, exempelvis alla mina sfi-elever genom åren, är det här ett riktigt krux. ”Jag går till hemma” är en vanlig lösning, och underligt nog blir inte alla så lyckliga som de borde bli, när jag informerar dem om att de kan säga ”till hemma” med bara tre bokstäver! Skillnaden mellan hem och hemma eller där och dit måste upprepas och tränas under hela sfi-utbildningen, antagligen för att så få språk har den här distinktionen och att det är så lätt att göra sig förstådd ändå.

Och det räcker inte med dit och hem. Ju mer man tänker på det, desto fler ordpar kommer man på. Upp, uppe. Ner, nere. Bort, borta. Fram, framme. I princip alla svenskans platsadverb (det vill säga ord som ensamma kan utgöra platsadverbial) har den här inbyggda distinktionen. Det är ju fantastiskt, tänkte jag den här dagen när jag satt och tänkte på det. Vi kan inte säga ett enda platsadverb utan att välja mellan riktning och befintlighet! Fantastiskt för oss som redan behärskar svenska alltså, och inte måste fundera över riktning och befintlighet varje gång vi behöver kommunicera vår dagliga logistik. Men så kom jag att tänka på adverbet någonstans.

”Var är vi?” ”Någonstans.”

”Vart är vi på väg?” ”Någonstans.”

Ett platsadverb som kunde uttrycka både riktning och befintlighet! Samma sak tycktes gälla ingenstans. Nu blev jag exalterad över det i stället (det var en dag när inte mycket konkurrerade om upphetsningen), och drog in några andra språknördar i en diskussion: Kunde det vara så att adverb med efterledet -stans hade en särställning bland platsadverben, en sorts diplomatisk immunitet som befriade dem från distinktionen riktning/befintlighet? Det verkade faktiskt så! Vi gick vidare i våra liv, nu något nöjdare än innan över att ha fått dryfta grammatiska distinktioner och identifiera ett undantag.

Men säg nu inte det här till våra mest försiktiga sfi-elever! De skulle bli överlyckliga över denna möjlighet att inte riskera att göra fel. Du skulle ställa all världens viktiga frågor, ”Vart går det här tåget?”, ”Var brinner det?”, ”Var är jag?”.

De skulle leende svara: ”Någonstans.”