Mina geniknölar får allt tjockare skinn
Att lära sig ett helt nytt språk kräver en gnutta besatthet. Men det är bara i huvudet det blir kaos.
Allt jag kan tänka på är luganda. Jag är ledsen, alla som bläddrat till denna sida i hopp om att jag skrivit något klurigt om svenska språket, men nu får det bli så här.
Vad är luganda, undrar kanske någon nu. Eller, jag hoppas i alla fall att någon undrar, så att jag får skriva: Kul att ni undrar! Luganda är ett av de största språken i Uganda, och används ofta som gemensamt språk i stället för engelska och swahili som på pappret är Ugandas officiella språk. Det är ett bantuspråk, vilket innebär att det till uppbyggnaden liknar exempelvis zulu (Sydafrika), lingala (Kongo Kinshasa och Kongo Brazzaville) och swahili (främst Tanzania och Kenya).
Jag har kommit i kontakt med språket av en i grunden ledsam anledning: Jag har en liten extraaktivitet som svensklärare för hbtq-flyktingar, och av orsaker ni gärna får googla på kommer många av eleverna från Uganda. En av eleverna bodde ett par dagar hos mig, och ni vet hur det är när man har ett språkintresse: Först frågar man lite löst ”vad heter smörgås på luganda? Hur säger man god morgon?”
”Innan man vet ordet av sitter man där och laddar ner lugandisk grammatik”
Den sortens frågor är bara en inkörsport till tyngre grejer. Innan man vet ordet av sitter man där och laddar ner lugandisk grammatik till mobilen, knarkar optativprefix och sliter sitt hår över att Google translate inte alls uppger samma betydelser som ens informanter. Dessa informanter är fantastiskt välvilliga men inte alltid grammatiskt drillade, vilket utmynnar i förklaringar som ”man säger så för annars betyder det inte det”. Det finns en tjusning i det också – att söka sig fram i ett nytt språk i samarbete med en förstaspråkstalare, lära sig helfraser, försöka dra slutsatser och ibland hitta ett korn.
Jag rekommenderar varmt att lära sig ett i gemene svensks ögon obskyrt språk, till alla som vill bli otillgängliga för sina närstående under oöverskådlig tid. (Vill man inte det kan man försöka få de närstående att också vilja lära sig språket, vilket i mitt fall inte är aktuellt då de har egna viljor.) Fördelarna är många:
Man får gnugga geniknölarna. Man får rentav gnuggsår, men ni vet ju vad som händer sen. Knölarna får tjockt skinn! Och en dag hör man sig själv fråga, utan att ens tänka efter: okolaki leero? (’vad gör du i dag?’)
Man gör folk glada och överraskade, särskilt om de är vana vid att ingen kan eller bryr sig om deras språk. Utdelningen på den fronten är enorm när man lär sig ett mindre utbrett språk – det räcker med att kunna säga ”fuarte bine” (’mycket bra’) för att bli älskad av en rumän, medan ”très bien” snarast är ett minimum för en fransos.
”Det är svårare att lära sig ett språk ju äldre man blir”
Det går! Detta räknar jag som en fördel eftersom det verkligen hade varit en nackdel om det inte gick. Det är många år sedan jag gick in för att lära mig ett språk senast, och vi vet alla att det är svårare att lära sig ett språk ju äldre man blir – men ryktet om 45-åringens oförmåga att lära sig språk verkar vara överdrivet. Visst krävs det att man blir en gnutta besatt och sysslar med språket ifråga varje dag, men efter tillräckligt många upprepningar fastnar det. Hjärnan ändå, och dess förmåga att bilda synapser!
Man förstår mer om språk. Jag utgår från att ni som valt att läsa den här tidningen ser fördelar med en sån sak, annars är ni ju självplågare. Själv talar jag lite swahili sedan innan och har genom några dagars besatthet av luganda förstått så mycket mer om bantuspråk genom att upptäcka skillnaderna mellan de två. (I princip samtliga resulterar i att luganda är svårare än swahili.)
Det stökar inte till och är inte kladdigt. Det kan ni säga till era närstående när de stör sig på att ni sitter och spelar upp obegripliga ljudklipp på repeat, att de kan vara glada att ni inte gått loss på chokladskulptering, oljemålning eller hemmabryggeri. Det är endast i huvudet det blir kaos, eller som man säger på luganda: akavuyo.
Så det blir ingen krönika i dag. Jag måste lära mig substantivgrupp 5 och 6, öva glosor med Chat GPT och få till uttalet i kitufu [tsch-toff]. Jag utgår från att ni förstår.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Allt jag kan tänka på är luganda. Jag är ledsen, alla som bläddrat till denna sida i hopp om att jag skrivit något klurigt om svenska språket, men nu får det bli så här.
Vad är luganda, undrar kanske någon nu. Eller, jag hoppas i alla fall att någon undrar, så att jag får skriva: Kul att ni undrar! Luganda är ett av de största språken i Uganda, och används ofta som gemensamt språk i stället för engelska och swahili som på pappret är Ugandas officiella språk. Det är ett bantuspråk, vilket innebär att det till uppbyggnaden liknar exempelvis zulu (Sydafrika), lingala (Kongo Kinshasa och Kongo Brazzaville) och swahili (främst Tanzania och Kenya).
Jag har kommit i kontakt med språket av en i grunden ledsam anledning: Jag har en liten extraaktivitet som svensklärare för hbtq-flyktingar, och av orsaker ni gärna får googla på kommer många av eleverna från Uganda. En av eleverna bodde ett par dagar hos mig, och ni vet hur det är när man har ett språkintresse: Först frågar man lite löst ”vad heter smörgås på luganda? Hur säger man god morgon?”
”Innan man vet ordet av sitter man där och laddar ner lugandisk grammatik”
Den sortens frågor är bara en inkörsport till tyngre grejer. Innan man vet ordet av sitter man där och laddar ner lugandisk grammatik till mobilen, knarkar optativprefix och sliter sitt hår över att Google translate inte alls uppger samma betydelser som ens informanter. Dessa informanter är fantastiskt välvilliga men inte alltid grammatiskt drillade, vilket utmynnar i förklaringar som ”man säger så för annars betyder det inte det”. Det finns en tjusning i det också – att söka sig fram i ett nytt språk i samarbete med en förstaspråkstalare, lära sig helfraser, försöka dra slutsatser och ibland hitta ett korn.
Jag rekommenderar varmt att lära sig ett i gemene svensks ögon obskyrt språk, till alla som vill bli otillgängliga för sina närstående under oöverskådlig tid. (Vill man inte det kan man försöka få de närstående att också vilja lära sig språket, vilket i mitt fall inte är aktuellt då de har egna viljor.) Fördelarna är många:
Man får gnugga geniknölarna. Man får rentav gnuggsår, men ni vet ju vad som händer sen. Knölarna får tjockt skinn! Och en dag hör man sig själv fråga, utan att ens tänka efter: okolaki leero? (’vad gör du i dag?’)
Man gör folk glada och överraskade, särskilt om de är vana vid att ingen kan eller bryr sig om deras språk. Utdelningen på den fronten är enorm när man lär sig ett mindre utbrett språk – det räcker med att kunna säga ”fuarte bine” (’mycket bra’) för att bli älskad av en rumän, medan ”très bien” snarast är ett minimum för en fransos.
”Det är svårare att lära sig ett språk ju äldre man blir”
Det går! Detta räknar jag som en fördel eftersom det verkligen hade varit en nackdel om det inte gick. Det är många år sedan jag gick in för att lära mig ett språk senast, och vi vet alla att det är svårare att lära sig ett språk ju äldre man blir – men ryktet om 45-åringens oförmåga att lära sig språk verkar vara överdrivet. Visst krävs det att man blir en gnutta besatt och sysslar med språket ifråga varje dag, men efter tillräckligt många upprepningar fastnar det. Hjärnan ändå, och dess förmåga att bilda synapser!
Man förstår mer om språk. Jag utgår från att ni som valt att läsa den här tidningen ser fördelar med en sån sak, annars är ni ju självplågare. Själv talar jag lite swahili sedan innan och har genom några dagars besatthet av luganda förstått så mycket mer om bantuspråk genom att upptäcka skillnaderna mellan de två. (I princip samtliga resulterar i att luganda är svårare än swahili.)
Det stökar inte till och är inte kladdigt. Det kan ni säga till era närstående när de stör sig på att ni sitter och spelar upp obegripliga ljudklipp på repeat, att de kan vara glada att ni inte gått loss på chokladskulptering, oljemålning eller hemmabryggeri. Det är endast i huvudet det blir kaos, eller som man säger på luganda: akavuyo.
Så det blir ingen krönika i dag. Jag måste lära mig substantivgrupp 5 och 6, öva glosor med Chat GPT och få till uttalet i kitufu [tsch-toff]. Jag utgår från att ni förstår.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
